Behåll några sjukhus

Läser att nu ska det alliansdrivna Stockholms läns landsting sälja ut ett antal sjukhus, bl a för att ha råd med skrytprojektet Nya Karolinska (inte mycket att skryta med dock).
Det var illa redan på 90-talet då man började sälja ut akutsjukhusen. Alla vi som påpekade att staden växer och befolkningen blir äldre, hade inget för våra farhågor om vårdplatsbrist.
Och nu står vi där. Tyvärr är ett av skälen till bristen på vårdplatser bristen på personal. Arbetssituationen för dem som orkar jobba kvar är övermäktig och tills slut slutar man.
Nu vill alliansen sälja ut bl a Sabbatsberg, St Eriks sjukhus, Serafen m fl. Istället ska de bli bostäder. Inte tu tal om att bostäder behövs, men har man verkligen inte tänkt på, att ju fler som flyttar in, ju mer infrastruktur runt boendet behövs, i form av skolor och förskolor, äldreboenden och just sjukvård.
Behåll därför åtminstone ett av dessa sjukhus och låt det åter bli ett sjukhus som tar emot akutpatienter (det fina Nya Karolinska tar ju bara direkta ambulanstransporter). Dessutom bör ett sjukhus behållas för äldre multisjuka, så att de inte behöver skickas hem direkt.
Detta kallas samhällsplanering, vilket tycks ha gått alliansen förbi (och även delar av de styrande rödgröna (läs S) i kommunfullmäktige).

M säljer - olagligt eller ej

För att anknyta till mitt inlägg från gårdagen, moderaternas desperation att helt privatisera Stockholms bostadsbestånd tar sig allt mer extrema uttryck. De har beslutat att 2800 av Stockholms allmännyttiga fastigheter ska säljas till privata fastighetsägare. Familjebostäders ordförande Ann-Margarethe Livh (V) har polisanmält detta och förundersökning pågår.
Ändå ligger ärendet om försäljning av 1382 lägenheter på kommunfullmäktiges bord för beslut nästa vecka. Allt ska vara privat för det privatas egen skull. Inte ens om det är olagligt vill man vänta.
Vi har Serafen i gott minne. Då slumpades ett välfungerande sjukhus bort till några i personalen som skrattade hela vägen till banken. Nu säljs allmännyttiga bostäder till privata ägare som sen kan sälja de här husen vidare till vem som helst. Och staden förlorar än mer inflytande över hur Stockholms bostadsmarknad ska se ut i framtiden. Man kan kritisera miljonprogrammet för trist arkitektur och likriktning, men man löste den tidens bostadsproblem.
Man kan inte göra om detta idag, men man kan se till att staden kan planera för bostäder som vanliga människor har råd att hyra, istället för att upplåta åt privata fastighetsägare att ständigt bygga fler bostadsrätter. 80 procent av stockholmarna tycker att nyproduktion bör vara hyresrätter. Men moderaterna lyssnar inte. Hoppas det ger utslag i valet.

En kår att skämmas för

Jag måste rikta uppmärksamheten mot en klockren krönika om journalistdrevet mot Juholt som Maria-Pia Boëthius skriver i senaste ETC.
Hon skriver bl a:
"Själva försäkrar de [journalisterna min anm]att allt gått rätt till och att Juholt har sig själv att skylla. Utifrån ser det inte klokt ut. Medan klyftorna ökat mest i Europa i Sverige, människor lider svårt av att utförsäkras och den ena skandalen efter den andra som gäller privatisering och utförsäljning pågår, de unga är arbetslösa på en nivå som är en nationell tragedi, skolor säljs på blocket, medan sjukhusen är överfulla och Sverige har färre sjukhusplatser per invånare än andra länder i Europa, förtidspensionerna fördubblats och skolkunskaperna minskat, medan vi är på väg in i en ekonomisk kris och klimathotet tilltar och bankerna uppför sig som arroganta penningpåvar, inte sänker räntor och slutar hantera kontanter och medan inget annat land låter riskkapitalister köpa upp skolor och sjukhus och göra jättevinster på skattepengar, så har den svenska journalistkåren drevat mot Håkan Juholt, oppositionsledaren, sen i mars förra året och gjort det till den politiska huvudfrågan i Sverige i tio månader.
Samtidigt får vi läsa hyllningsartiklar om alliansens ministrar som liknar det gamla Östeuropas politbyråmaterial. Det verkar röra sig om en massförträngning hos journalistkåren. I Sverige ligger nu den politiska, ekonomiska och mediala makten i samma händer – och de är inte Juholts – och då borde fria journalister granska de styrande, den ekonomiska makten och mediemakten som aldrig tidigare. Istället gör de tvärtom. De granskar sönder förlorarna och klagar på att det inte finns någon opposition. Medan oppositionen måste ägna all tid åt att hålla undan för mediedrevet."
Visst nämndes ovanstående händelser, men aldrig att de ansvariga får stå till svars. Journalisterna klarar visst inte att gå på de ansvariga inom alliansen. Filippa Reinfeldt kommer undan Serafenförsäljningen med att skylla på en kollega. Det var Arkelsten som fick stå till svars för moderaternas historieförfalskning och henne skrattade man åt, som om hon var dum i huvudet och inte förväntades veta bättre. Men programmet är självklart sanktionerat på högsta ort. Ingen går på partileledaren.
Maria-Pia Boëthius tycker journalisterna bör skämmas. Själv är jag glad att jag lämnat kåren.