Ett steg närmare nyval

Nu tar Annie Lööf bladet från munnen. Hon har lagt fram en kravlista till socialdemokraterna för att stödja Stefan Löfven som statsminister.
På listan finns alla nyliberala idéer som centern stått för de senaste åren. Uppluckrad arbetsrätt, marknadshyror, mer makt till ägande i olika former. Centern är för övrigt det parti som försvarar äganderätten allra mest, särskilt på landsbygden. Ingen ska ta ifrån skogsägarna möjligheten att avverka den skog de vill.
Annie Lööf säger att listan inte är ett förhandlingsbud, utan det är "take it or leave it" som gäller. Hon tänker inte förhandla med Löfven eller sitta i en socialdemokratisk regering. Ställ upp på kraven annars bli det inget!
Det ska bli intressant att se hur Löfven reagerar på detta. Är han så maktkåt att han köper de här kraven finns inte socialdemokraterna mer ens i sin mest nyrosa form. Och gör han det inte, vilket man får hoppas, blir det ingen S-regering.
Nyval nästa.

När ska S sluta vela?

Snart är det dags för vårbudgeten. Visserligen är regeringen fortfarande bunden av den förra regeringens budget, men man vill ju ändå se indikationer på förändringar för dem som har de största behoven.

Men regeringen, eller snarare S, verkat tveka om allt möjligt. 

T ex gäller det järnvägsunderhållet, som har varit undermåligt i decennier och där ingen tagit något ansvar pga en organisation där flera aktörer springer om varandra och ingen har överblick.

MP vill förstatliga järnvägsunderhållet, men S verkar bli livrädd varje gång någon föreslår att staten eller kommunerna ska ta över verksamheter. Det är som om Vidar Andersson vore statsminister (Vidar är en av de många som kallar sig sossar, men låter som moderater i varje tum, vilket mycket har att göra med att de har intressen i den privatiserade välfärden).

Eller det kanske faktiskt är så att S hellre vill vara ihop med det borgerliga gänget. Stefan Löfven har ju inte stuckit under stol med det under hela valrörelsen och verkar vara den som mest beklagar att han nu regerar med MP. Och att skapa en starkare majoritet med V också, var uppenbarligen helt otänkbart.

Men fortsätter detta velande blir en sosseregering fullständigt ointressant för dem som vill se en förändring där behoven finns och inte fortsätta gynna de redan välbesuttna.

Pengar går alltid före människovärdet

Vi har en statsminister som tvekar om vad som är en diktatur. På frågan om Saudiarabien är en diktatur svamlar han något om att det får en utredning avgöra, för att sedan säga att om man bara har att välja mellan begreppen diktatur och demokrati är Saudiarabien en diktatur.
Det är mer än pinsamt. Sverige som försöker framstå som ett land som värnar mänskliga rättigheter och kallas (sig) en "human stormakt", har en ledare som inte vågar ta bladet från munnen ens när Saudiarabien kritiseras av hela världen för sina omänskliga och medeltida straffmetoder, sin kvinnosyn och sin censur av allt fritt tänkande.
Är svenska jobb viktigare än att stå för människovärdet? Uppenbarligen är det så för vår statsminister, som tycker att sälja vapen till denna diktatur är viktigare än att slåss för människovärdet. Och i den minut man definierat Saudiarabien som en diktatur förbjuder svensk lag vapenexport dit, så därför darrar Löfven lika mycket på manschetten som förra försvarsministern Karin Eneström när hon fick samma fråga.
Det kostar för mycket att säga som det är: Saudiarabien är en diktatur. Därför fortsätter hyckleriet.
I vår går det militära avtalet med Saudiarabien ut. Ska bli intressant att se hur MP ställer sig när frågan ställs på sin spets - ska denna förnedrande export äntligen upphöra eller ska vi fortsätta trampa på människovärdet?

Schlingman går för att slippa facit

Så lämnar han över sin baby "de nya moderaterna" till en håglös statsminister. Ministern som själv upprepat Schlingmans ord;
"I dag när partiet meddelar att Schlingmann efter nio år slutar, upprepar han farhågan om att det kan bli svårt att vinna ännu ett riksdagsval.

– I modern tid finns knappt exempel på att ett regeringsparti som Moderarterna gör tre framgångsrika val i rad."
För moderaterna började ju den moderna tiden 2006. Fast egentligen säger han "nu kommer vi inte på något mer att göra" och han vill inte vara med när facit av hans och moderaternas politik syns i Sverige 2014. Hittills har ju det mesta gått åt pipsvängen.
Men nu när han ska bli egenföretagande konsult kanske socialdemokraterna kan anlita honom. De gör ju taffliga försök med "affärsplan" och annat, men varför inte hyra in "the real thing".

Längtan efter Juholt

Det finns många politiska frågor att skriva om. Ändå dyker Håkan Juholt titt som tätt upp i olika krönikor och analyser. Medierna saknar verkligen Håkan och Björn Wiman i DN menar att medierna nu lider av "postdramatisk stress". Håkan Juholts uppgång och fall har varit en helt oemotståndlig historia, helt enligt den grekiska dramaturgi som Hollywood senare anammat.
Så längtan efter något lika effektfullt återkommer Håkan Juholts namn här och där hela tiden. Håkan kom tillbaka så vi får något att skriva om, ropar de i andanom.
Men det finns ju ett närliggande exempel som farit med minst lika mycket lögner och felaktigheter som Juholt. Nämligen statsministern själv.
Till skillnad från Juholt har moderaterna varit en framgångssaga och den har gillats väldigt mycket i medierna. Lusten att förstöra den storyn har helt lyst med sin frånvaro. Nyheter24 har plötsligt börjat titta på vad statsministern egentligen påstått genom åren. Medan medierna varit upptagna med att plocka isär varje socialdemokratiskt påstående, har statsministern fört svenska folket bakom ljuset i ett antal fall.
Det är skrämmande hur okritiskt media har svalt allt som Reinfeldt & co påstått. T o m att de förvanskat hela sin politiska historia gick ganska snabbt förbi och endast partisekreteraren Arkelsten fick stå till svars.
Det är mer än dags att granska statsministern. Det kan bli nog så rafflande.

Det manliga svenska styret

Kommer Sverige någonsin att få en kvinnlig statsminister? Det är tveksamt så länge de största partierna är socialdemokraterna och moderaterna.
Alla de mindre partierna utom KD har haft kvinnliga partiledare. När socialdemokraterna efter stor vånda valde Mona Sahlin drog en smutskampanj utan dess like igång. Och hon hade inte bara de borgerliga emot sig. Motståndet inom partiet var enormt. Hela partidistrikt uttalade sig emot henne, särskilt de med tunga manliga kommunalråd i täten, och bitvis fick man känslan av att de hellre skulle rösta på något borgerligt parti än på S så att Mona absolut inte skulle bli statsminister.
Göran Persson på sin tid, verkade bara respektera en av sina kvinnliga ministrar, Anna Lindh, och hon skulle också ha kunnat bli statsminister om inte ödet ingripit. Det gör 0nt att tänka att samhället kanske skulle sett annorlunda ut nu om hon fått leva.

Nu talar Reinfeldt klarspråk

Fredrik Reinfeldt dömer ut hyresrätten som boendeform i innerstan i en artikel i DN. Han menar att de som har hyresrätter ändå säljer dem svart, så det är bättre att de inte finns. Ja, som man känner sig själv känner man andra.
Det är politisk tveksamt att statsministern går in i bostadsdebatten i Stockholm, det är inte hans fögderi. Men han är väl sur över att protesterna mot ombildningarna av hyresrätter har gett resultat och att de moderata kollegerna i Stadshuset nu aviserat att ombildningar i innerstaden ska upphöra. Det ligger inte i linje med statsministerns vision av att allt ska vara privat och till salu. Här gäller det att peka med hela handen så att partikollegorna rättar in sig ledet.
Hans vision är förstås att företag ska kunna köpa upp många lägenheter för önskvärd arbetskraft. Övriga får komma in från ytterområdena och serva de rika innerstadsborna i Fas 3-jobb, där det är arbetsgivaren, snarare än den som jobbar som får betalt.
Men äntligen talar Reinfeldt klarspråk! Kanske missade Schlingman ett sammanträde, nu när han har en ny roll i regeringskansliet.

Reinfeldt är som kungen

Hur många gånger kan Sifo eller andra opinionsinstitut på diverse mediers uppmaning fråga vem de vill se som statsminister - Mona Sahlin eller Reinfeldt?

Det talar ju för att man inte har någon vettig politik att komma med, utan måste lita till personpolitik/journalistik. För även om många inte gillar Mona Sahlin, kanske de ändå föredrar en rödgrön regering framför fortsatt systemskifte. Folk kanske gillar Reinfeldt som person eller som frontfigur, ungefär som kungen, men vill de ha moderat politik? Många opinionsundersökningar, inte minst den större SCB-undersökningen visar ju att folk, trots Mona Sahlins impopularitet, är beredda att ge de rödgröna en chans. Och jag förstår dem.

Stolpskotten smattrar i alliansen

Ibland kan det vara på sin plats att påminna om alliansens alla stolpskott när man tröttnat tillräckligt på Mosa Mona-inläggen, inte minst från Aftonbladets journalister.
Vi har en socialförsäkringsminister som jagar ut sjuka på en arbetsmarknad där inte ens friska får jobb.
En arbetsmarknadsminister som tillsätter charlataner som kallas jobbcoacher och som hoppas bota arbetslöshet med healing.
En miljöminister som talar om miljövänliga motorvägar och bedriver massjakt på varg.
En jordbruksminister som tycker vi kan ta bort skatten på kadmium så att denna giftiga kemikalie ökar i vår mat.
En migrationsminister som tycker att vi ska bygga barnhem i länder som barn flytt ifrån och skicka dem tillbaka dit i en förhoppningen "out of sight, out of mind".
En justitieminister som vill återinföra "skampåle" för vissa brott redan innan den misstänktes skuld prövats i domstol.
En socialminister som mitt i arbetslinjen har tvingat fram ett bidrag för helt friska människor som ska vårda barn i hemmet.
En försvarsminister som köper nya svindyra helikoptrar med lång leveranstid istället för att reparera gamla.
En finansmarknadsminister som säljer lönsamma statliga företag som Vin & Sprit (med ett av Sveriges mest kända varumärken Absolut) och fördyrar också t ex redan dyra apoteksprodukter med utförsäljning av apoteken.
En infrastrukturminister som privatiserar tågtrafiken på ett redan trångt järnvägsnät, men satsar merparten av infrastrukturpengarna på vägar.
En biståndsminister som via Världsbanken vill ge bistånd till ett kolkraftverk i Sydafrika, fast hon tidigare var ordförande i en internationell klimatkommission med särskild uppgift att klimatsäkra biståndet till fattiga länder.
En finansminister som anser att välfärdens kärna är avdrag för hushållsnära tjänster och som sänker skatter för lånade pengar och som vanligt efter en borgerlig mandatperiod står Sverige på minus.
En näringsminister som ja, man behöver bara säga Vattenfall, Saab, kärnkraft....
Och exemplen kan flerfaldigas.

Och under tiden spelar statsministern back. Han aktar sig för att besudlas av övriga
ministrars missar och låter dem ta smällarna själva. Han ägnar sig åt nyspråkets retorik och putsar på statsmannafasaden och hoppas att valet ska stå mellan honom och Mona Sahlin. Men om man tänker i persontermer ska man också komma ihåg vilka som omger statsministern och vad de står för som axplocket ovan visar. Och inte minst hur det ser ut i Sverige idag.