Låt SD komma ut på banan

Nu vet vi vilka S vill regera med – alla utom SD. Och alliansen vill regera med sig själv. Men SD då?

SD är just nu tredje största parti i opinionsmätningarna. Kan man bara ignorera det? Ska SD få frodas i skymundan medan övriga partier låtsas som att de inte finns?

Är det inte dags att locka ut SD på banan och höra vad de vill? Häromdagen satt Björn Söder i Debatt och förnekade i princip att det varit en ”järnrörsincident”. Nästan dagligen verkar medlemmar på kommunala poster bli uteslutna för olämpligt beteende. Senast uteslöts ungdomsförbundets ordförande ur partistyrelsen. Detta partis företrädare är helt enkelt inte rumsrena.

De har väl några fler talespersoner än svärmorsdrömmen Åkesson. Se till att de kommer ut på banan och får debattera. Ställ dem mot väggen för en gångs skull och låt dem inte bara få komma in och kommentera vad andra säger i debatterna.

Som det nu är blir de martyrer för att alla ignorerar dem, då får de sympatier för det. Och några gillar dem för att de är gossen Ruda och röstar på dem för det. Ta dem på allvar! När Ny demokrati blev tagna på allvar sjönk hela partiet ihop. De hade ingen substans. (Fast SD har en hårdare kärna av intolerans).

Är man tredje största parti måste man ha något att komma med. Dissekera deras budget, visa på dess omöjlighet. Jag är trött på martyrerna Åkesson & co.

2,9 procent ett bra betyg för KD

Man ska inte ta opinionsmätningar på alltför stort allvar, resultaten beror ofta på dagsformen hos partierna. Och om man såg partiledardebatten häromveckan kan man verkligen fundera över Göran Hägglunds dagsform. 2,9 procent är ett bra betyg för den insatsen.
Han kom inte med något eget inspel utan jamsade bara med i vad övriga allianspartier sa. Och det är ju inte så konstigt, vad ska han säga. Det är ju hans fögderi, de sociala frågorna och välfärden, som tagit mest stryk under alliansregeringens tid. Och socialförsäkringsfrågorna vågade inte moderaterna överlåta åt honom, utan där sitter moderata Ulf Kristersson.
Och bostadspolitiken ska vi inte tala om. KDs Odell och Attefall har ju sett till att det knappt finns några bostäder för vanligt folk.
I bästa fall håller den här trenden i sig för KD och vi kan säga adjö till dem för gott. Det ser jag fram emot.

Centern är i alla fall ärliga

Skatten blev inte helt platt för centern på stämman. Bara mindre brant. Men en eloge får man ge centern. De hymlar inte om att de vill avskaffa välfärden, de lägger förslag på förslag som leder till just det. Sen finns det fortfarande några gamla centerpartister kvar som drar i nödbromsen, men centerns profilering är glasklar: Vi är det nyliberala partiet i svensk politik.
Till skillnad från moderaterna som drivit nyliberal politik sen de kom till makten, men kallat den för någonting annat. De vet, till skillnad från centern, att svenska folket inte vill ha nyliberal politik. Så däför har de nu  presenterat ett närmast vänsterlikt program. De vet att det är deras enda chans att behålla makten. Om svenska folket nu är så dumma att de köper moderaternas taktik en gång till.
Om centern har i alla fall folket sagt sitt i de senaste opinionsmätningarna. Riksdagsplatserna får ställas till förfogande. Frågan är till vem.

Alliansen rasar och sossarna velar

Det går inget vidare för regeringen i opinionsmätningarna just nu. I den senast refererade har kd sjunkit till 2,4 procent, ett nytt bottenrekord.
Reinfeldt tycker plötsligt att regeringen granskas för mycket och att oppositionen kommer undan för lättvindigt (finns inte mycket att granska där heller). Alliansens snart sex år vid makten bör dock granskas än hårdare. Det måste bli tydligt vilket slags samhälle de har skapat (om det nu undgått någon). Det är förstås också viktigt att i tid få veta vad oppositionen egentligen vill. Sossarna fortsätter vela. Tror de skulle behöva en partisplittring, nu blir det varken hackat eller malet.

Välj en riktig socialdemokrat

Nu skäms Stig Malm över att vara socialdemokrat och tycker processen att välja ny s-ledare är ovärdig och stalinistisk. Ja, många sossar överger nog partiet i dessa tider, det visar inte minst opinionsmätningarna.
Och visst kan man instämma i att det måste vara något fel på ett parti där ingen kan stiga fram och säga "jag vill". Eller så vill man inte. Med tanke på att man får merparten av Sveriges dagliga medier emot sig och där man, speciellt om det blir en kvinna, synas inpå BH-banden. Det är Sveriges tuffaste jobb att vara s-ledare.
Och de fyrlingar som hittills presenterats som kandidater känns inte som något lyft. Men häromdagen kom en liten ljusglimt. Några distrikt röstar fram Leif Pagrotsky. En man med lite glimt i ögat, lite gå-genom-rutan-charm. Han ansågs ju omöjlig på Perssons tid, negativ till euron och allt, men han fick ju rätt.
Socialdemokraterna har allt att vinna på att välja en socialdemokrat till ledare, en som står för de värden som en gång gjorde socialdemokraterna starka. Man försöker tuta i oss att det är gammaldags med solidaritet och lösningar som är bra för många (fast Schlingman & co har ju insett att det är enda sättet att få med sig svenska folket, så retoriken snodde man). Alltfler upptäcker dock Potemkinkulisserna och det cyniska samhälle som finns bakom de fagra orden. Men alltfler kommer att vilja ha "the real thing", och de socialdemokrater som inser det kommer att vara vinnarna. Liberal light-versionen av S är ute. Var före er tid och rösta på en kandidat som står upp för de svaga, för arbete och utbildning och trygghetssystem som fungerar.

The media is the message

Opinionsresultaten i Skop redovisas i dagens AB. De kan inte göra några andra än moderaterna glada (ja, möjligtvis centern och SD). Det som verkar typiskt för dessa undersökningar är egentligen att de följer vilka partier som uppmärksammats i media och hur.
Om det vecka ut och vecka in rapporteras att socialdemokraterna tappat greppet är det ju inte konstigt att de tappar dragkraft. Samtidigt jublar den borgerliga pressen ständigt över duktige Borg och Reinfeldt.
Centern och vänstern har också varit i media och får någon icke statistiskt säkrad pluspoäng. Det har däremot varit knäpptyst om miljöpartiet och de sjunker då i opinionen.
SDs 100 dagar har uppmärksammats och de får säga att de minsann nu blir bättre behandlade, vilket naturligtvis gör att många känner att de nu är ett acceptabelt alternativ.
"The media is the message", sa mediegurun Marshall McLuhan för länge sen. Det gäller fortfarande.

Reinfeldt är som kungen

Hur många gånger kan Sifo eller andra opinionsinstitut på diverse mediers uppmaning fråga vem de vill se som statsminister - Mona Sahlin eller Reinfeldt?

Det talar ju för att man inte har någon vettig politik att komma med, utan måste lita till personpolitik/journalistik. För även om många inte gillar Mona Sahlin, kanske de ändå föredrar en rödgrön regering framför fortsatt systemskifte. Folk kanske gillar Reinfeldt som person eller som frontfigur, ungefär som kungen, men vill de ha moderat politik? Många opinionsundersökningar, inte minst den större SCB-undersökningen visar ju att folk, trots Mona Sahlins impopularitet, är beredda att ge de rödgröna en chans. Och jag förstår dem.

Alliansens dilemma

Efter några dagars insupande av den annalkande våren kan man åter ta del av nyhetsflödet och glädja sig åt nyheten att de rödgröna drar ifrån i Sifos opinionsmätning.
Väljarna går inte längre på alliansens retorik. De har ju skapat ett dilemma åt sig själva genom att föra en för dem själva mycket lyckad politik. Det systemskifte som snabbt äger rum nu är ju precis vad de ville åstadkomma. Deras problem är dock att ur väljarnas synpunkt är den helt misslyckad. De har ju gjort precis motsatsen till vad de sagt att de ska göra. I längden går det inte att använda vänsterretorik och föra högerpolitik.

Mona och Maria - ett rödgrönt radarpar

Idag gör tidningarna helsidor på temat "Reinfeldt vann debatten". Ja, men låt honom göra det då. Det viktiga är att han inte vinner valet.
Andra opinionsmätningar visar ju trots allt att när det gäller parti och politik är de rödgröna i ledningen.
I den mån personer är viktiga så finns det ju en perfekt vice statsminister att sätta bredvid Mona. Maria Wetterstrand skulle passa utmärkt i den rollen och vara ett bra komplement till Mona. En erfaren politiker och en med en stor potential att utveckla.
Jag ser fram mot en sådan konstellation.