I Iran gäller iransk lag

En debatt har uppstått kring att kvinnorna i den svenska delegationen till Iran bar slöja vid besöket. Tala om skendebatt. Vem skulle ha något att vinna på att bryta mot lagen i Iran och mot protokollet för den delen? Den betydligt viktigare frågan är ju varför ens åka dit.
Regeringen verkar sätta en ära i att besöka diktaturer. Nyss var de ju i Saudiarabien. Så mycket för de mänskliga rättigheterna. När pengar kommer in i bilden kan man vinka adjöss till dem, oavsett regering och fagra ord. Så fort sanktionerna hävdes mot Iran köade alla västländer för att komma dit och göra affärer.
Officiella delegationer följer Irans lag om man vill göra affärer. Det är inte svårare än så.

Vad f-n är mansplaining?

Ännu ett nytt engelskt modeord förvirrar debatten. Nu läser och hör man ordet "mansplaining" överallt. Vad betyder det egentligen?
Mansplaining lär betyda att män förklarar saker för kvinnor som kvinnorna redan vet. Jaha. Och är det något nytt?
Varför inte tala om något som folk begriper istället för att ytterligare polarisera debatten om jämställdhet. Härskarteknik är ett utmärkt ord. Det är könsneutralt och de flesta av oss har någon gång råkat ut för det, vare sig man är man eller kvinna. Att det oftare är män som utövar härskarteknik har att göra med att det fortfarande oftast är män som har mer makt. Detta håller dock sakta på att ändras, vilket gör att begreppet mansplaining (som väl kommer från USA där jämställdheten ligger långt efter oss) känns mindre relevant.
Man härskartekniker finns i svenskt arbetsliv, det kan många vittna om. Låt oss kalla saker för vad de är istället för att virra till saker och få helt fel debatt (dvs en massa män som återigen blir förbannade på s k feminism). Alla vinner på att urskilja när härskartekniker utövas, såväl av män som av kvinnor.

Dålig utfrågning gav svamlig debatt

Såg en skräckis inatt. Dvs debatten mellan Clinton och Trump. Man behöver bara titta på Trump för att bli livrädd och när man hör hans svammel undrar man hur han ska ta sig ut som eventuell president.
Ändå sägs denna debatt vara den bästa hittills. Jag har bara sett den här och det räckte. Men det är också skrämmande att se hur slapp utfrågningen var.
Redaktören från Fox News gjorde knappt något för att få debattörerna att hålla sig till ämnet och när de seglat iväg åt alla möjliga håll, släppte han det och gick till nästa. Därför kom väldigt få besked fram. Han frågade aldrig hur Trump tänker få till jobben han lovar ska komma. Trump verkar inte ens förstå att de stora företagen är multinationella och att här är det verkligen öppna gränser. Bara skatten sänks så tror han. Det vore bättre om varje kandidat utfrågades var för sig. Då kan reportern lättare hålla fast vid de frågor där besked behöver lämnas. Fast tyvärr skulle aldrig Trump gå med på det.
Det mest skrämmande bland alla lögner och svammel, är ändå hans påståenden om ett riggat val och underförstått, att han bara kommer att acceptera valresultatet om han själv vinner. Det låter verkligen Putin lång väg. Och hans våldsamma anhängare är inte sena att anamma denna retorik och vad de tänker göra om han inte vinner. Bevare USA då.

Borgerliga debatter blir hetare med Busch Thor

Så har då Ebba Busch Thor blivit vald till partiordförande för KD. Hennes tydligaste budskap har varit att KD ska vara ett högerparti, att familjen är samhällets viktigaste hörnsten och att staten ska ha så liten roll som möjligt i människors liv (fast vårdnadsbidrag ska vi ha). Vårdpersonal ska kunna vägra att utföra aborter pga s k samvetsfrihet. Flyktingar ska inte få permanenta uppehållstillstånd.
M a o allt som inte Göran Hägglund stod för. Många i partiet tycker förstås att det är bra med denna tydlighet och instämmer i Busch Thors analyser och åsikter. Men t o m Alf Svensson reagerar mot högersvängen.
Frågan är hur den övriga alliansen reagerar. Finns den ens? Och om den finns, hur ska den få ihop det nya gänget? Ingen av de ursprungliga alliansskaparna är kvar. Alla utom moderaterna har känt av effekterna av att vara stödhjul åt det största partiet i alliansen. Där fanns inte bara partipiska utan också allianspiska. En hel del  förtroendevalda är nog glada över att slippa den. Det är också tveksamt om Kinberg Batra kan peka med hela handen såsom Reinfeldt och Borg gjorde.
I opinionsmätningarna byter de mindre borgerliga partierna plats med varandra under spärren. Just nu är det folkpartiet som ligger pyrt till. Skulle de också byta partiledare till t ex Birgitta Ohlsson kommer nog debatterna att gå heta inom det borgerliga lägret. Det ser vi fram emot.

Invandrardebatten gynnar bara SD

Enligt AB:s senaste opinionsmätning har SD ökat sitt stöd till över 14 procent. Dessvärre måste man instämma i Jomshofs (SD) analys: Nu är invandring och migration på allas läppar. Förslagen haglar från de borgerliga med den ena restriktionen efter den andra. Men inte lyfter de för det. FP ligger under spärren för andra mätningen i rad. Men de som är kritiska till migration är SD-sympatisörer och ser att de är de enda som står för "the real thing". Medan de som tidigare röstat på de borgerliga partierna inte känner igen sig i sitt parti (främst FP-sympatisörer) och byter parti eller avstår helt. Tyvärr redovisades inte hela undersökningen i AB.
Miljöpartiet lever farligt i sossarnas skugga. Deras stöd sjunker och det är inte underligt. Nu har vi ju både vargjakt och Förbifart. Det kanske vore bättre för MP om de lämnade regeringen. Då kunde sossarna leva på hoppande majoriteter som de alltid gjort tidigare. Och det verkar vara det de gör nu också.
Denna fokusering på invandring gynnar bara SD. Dessutom väldigt mycket på deras villkor. Kom med ett positivt förslag som leder frågan framåt, istället för dessa SD-light-förslag som vi sett hittills.

Public service ser valet som en tävling

Har just sett debatten mellan Reinfeldt och Löfven i Aktuellt. Ja, det blir nästan pinsamt när de anklagar varandra för samma sak. Allra pinsammast är Reinfeldt vars enda argument är att påpeka att Gustav Fridolin inte håller med Löfven. (MP är numera reducerat till Fridolin). Löfven gav i alla fall ett positivt besked: inga vinster i skolan. Ett första steg i rätt riktning.
Nåja, debatten gick ju ändå an. Allra sämst i detta inslag var istället Aktuellts eftersnack med rubriken Vem vann debatten? För public service är valet nu reducerat till en tävling där vinnare och förlorare ska utkoras. Innehållet i politiken är ointressant. Och så ska ledarskribenter från vardera lägret svara på vem som vann. Tala om nyansfritt!
Public services´ roll måste väl vara att komma med fakta i de olika frågorna. Ställa sig över käbblet. Hur ser arbetslöshetsstatistiken ut, med källhänvisning osv. Nu blir valet reducerat till Robinson m fl liknande program. Vem vann denna deltävling? Förloraren får inte möta samma person igen...
Fast till slut får vi alla rösta i alla fall. Frågan är om vi då förstår på vad.

Högerman hoppas på rödgrön valseger

Den udda skribenten Roland Poirier Martinsson i SvD hoppas på en rödgrön valseger. Då kommer vi nämligen att upptäcka hur mycket bättre det är med privat vård och omsorg. Han beskriver i lyriska ordalag hur mycket bättre den privata vården och omsorgen är, hur mycket mer nöjd personalen är osv. Det finns inte ord för hur mycket större kvaliteten är i dessa företag. Och pengar till skatteparadis? Vem bryr sig, som Poirier Martinsson skriver.
Han har dock fått en sak om bakfoten när han talar om alla de människor som satsat pengar i dessa företag. Han verkar inte ha förstått att det är skattemedel vi talar om. För honom är det självklart att riskkapitalister finns i vård, skola och omsorg.
Det ökar kvaliteten.
Ja, i vilket reservat bor denna skribent? Han verkar helt ha undgått den debatt som nu förs överallt och till slut också har påverkat vår nyliberala regering.
Men Poirier Martinsson hoppas, med en rödgrön valseger, att visst kan vi förlora slaget om vinster i välfärden, men vi (dvs högern)kommer att vinna kriget, när vi alla får se hur mycket sämre allt blir när vinsterna i välfärden försvinner.
Om de nu gör det....

Låt verkligheten tala

Idag har alliansen ett osannolikt cyniskt inlägg på DN Debatt. De försöker skriva en Schlingman, men ihåligheten är mer än iögonenfallande.

Så här skriver de t ex: ” Våra fyra partier har de senaste sju åren tillsammans tagit ansvar för att göra Sverige till ett bättre land för alla. Vi vill fortsätta bygga Sverige starkt. När svenska folket nästa höst väljer vilken väg som Sverige ska ta kommer det att stå mellan alliansens politik för jobb, välfärd och ett Sverige som håller ihop och en splittrad opposition utan andra idéer än att höja skatterna för att än en gång bygga ut bidragssystemen.”

Vid det här laget vet alla att alliansen har bara ett recept för fler jobb: jobbskatteavdrag och sänkta skatter. Det har hittills inte gett fler jobb. Och välfärd. Är det något alliansen har gjort är det att rycka undan välfärden för vanligt folk. Och ett Sverige som håller ihop? Sverige är mer segregerat än någonsin, inte minst pga alliansens skolpolitik. Oppositionen kan bara läsa högt ikväll och kontra.

” Vi vill höja gränsen, den så kallade brytpunkten, för när man behöver betala statlig inkomstskatt, vilket ger över en miljon människor mer kvar av lönen. Men indirekt berörs ännu fler. I dag kan vi presentera nya beräkningar som visar att så många som 1,7 miljoner vuxna gynnas av en höjd brytpunkt. Detta eftersom en högre disponibel inkomst påverkar fler personer i hushållet än den som får sänkt skatt.” fortsätter alliansen i sin debattartikel. Ja, men de som tjänar så pass mycket har det förmodligen redan gott ställt i sitt hushåll. Ytterligare en gåva till de välbeställda.

” Det finns tydliga skillnader mellan oss fyra partier och S, V, MP och SD. Den skiljelinjen går i synen på en ekonomi i balans, ordning och reda i landets finanser, en vilja och förmåga att sätta jobben först och en förmåga att samtidigt se och satsa på välfärden. Sedan 2006 har vi satsat ungefär 30 miljarder på välfärdens kärna.” skriver de vidare.

Vad är välfärdens kärna? Vinsterna? Ett fullkomligt obegripligt uttryck.

De skriver mer i den här stilen, men jag orkar inte mer med verklighetsförfalskning. Debatten ikväll borde bli lätt för oppositionen.

2,9 procent ett bra betyg för KD

Man ska inte ta opinionsmätningar på alltför stort allvar, resultaten beror ofta på dagsformen hos partierna. Och om man såg partiledardebatten häromveckan kan man verkligen fundera över Göran Hägglunds dagsform. 2,9 procent är ett bra betyg för den insatsen.
Han kom inte med något eget inspel utan jamsade bara med i vad övriga allianspartier sa. Och det är ju inte så konstigt, vad ska han säga. Det är ju hans fögderi, de sociala frågorna och välfärden, som tagit mest stryk under alliansregeringens tid. Och socialförsäkringsfrågorna vågade inte moderaterna överlåta åt honom, utan där sitter moderata Ulf Kristersson.
Och bostadspolitiken ska vi inte tala om. KDs Odell och Attefall har ju sett till att det knappt finns några bostäder för vanligt folk.
I bästa fall håller den här trenden i sig för KD och vi kan säga adjö till dem för gott. Det ser jag fram emot.

Humor och satir behövs i politiken

Många förfasas över att Beppo Grillo blev valsegrare i Italien. Och Italiens politiska historia är ju väldigt speciell. Dess korrupta extremism har till slut lett till att en arg komiker tar hem folkets röster. Men till vad vill han använda dem? Den frågan verkar kvarstå.
Men är det något som saknas i svensk politik är det humor och glimten i ögat. Väldigt mycket kan sägas med satir och humor. Men i Sverige är politikerna alltför rädda för att vara självironiska eller skämta om varandra. Det viktiga är att det görs med ett syfte, vilket verkar tveksamt i Beppo Grillos fall. Att klä politiken i humor skulle lyfta debatten, men inte göra den mindre seriös.
Varje poltiskt parti skulle kanske anställa en "hovnarr" om nu inte politikerna själva klarar av den biten. Trots allt måste politik också vara kul om den ska engagera.

Vi stagnerar med EU

David Cameron har blåst liv i EU-debatten också i Sverige. Inte bara Vänsterpartiet, utan också KD, går nu ut och förespråkar en diskussion om hur Sveriges EU-medlemskap bör se ut.
Det är välkommet. EU har med eurokrisen utvecklats precis så som man kunnat förutse. Alltmer makt till Bryssel, storvulenhet hos ledarna, en övertung byråkrati med EEAS (utrikestjänsten) och ett evigt tjafs om att komma överens om uttalanden, vilket har försvagat snarare än stärkt Europa globalt. De stora länderna får alltmer inflytande på de smås bekostnad.
Sverige har vunnit mycket lite på att vara med i EU. Vi är en av få nettoinbetalare, vilket innebär att vi betalar mer i avgifter än vi får tillbaka via andra kanaler och bidrag. Det må vara hänt om pengarna gick till något vettigt. Men istället göder vi en obsolet jordbrukspolitik som skyddas till varje pris. I den senaste budgetförhandlingen föreslogs att EU-biståndet skulle sänkas med 12 miljarder euro för att hålla jordbruksstödet under armarna. Det går stick i stäv med den politik för global utveckling, där politikområden inte får motverka varandra, som också EU står bakom-
För att inte tala om att den miljöpolitik som en gång låg i framkant, inte bara reducerats av den borgerliga regeringen, utan också av EU, där ingen får gå före. Det strider ju mot konkurrensen på den inre marknaden gubevars.
Till sist blir EU sin egén fiende, då den minsta gemensamma nämnaren blir avgörande. Stagnation är att vänta om vi inte nu tar chansen med ett nytt grepp på EU i Storbritanniens spår.

Annie Lööf har skjutit sig i foten

Det är på tiden att Annie Lööf tar bladet från munnen i samband med diskussionen centerns förslag till  idéprogram. Ett program som mer liknar manuset till en personalfest.
Det verkar ju väldigt märkligt att partiledaren inte åtminstone tittar igenom förslaget innan det går ut på remiss till distrikten. Då kunde hon ju direkt ha fört bort frågor som inte finns i sinnevärlden för vanliga centermedlemmar. Lite riskminimering. Hon har tydligen sett förslaget innan, men uppenbarligen inte reagerat över förslagen, vilket verkligen visar att de extrema förslagen inte är främmande för henne.
Först nu, när hon förstått vilket rabalder förslaget väckt, tar hon avstånd och instämmer i att mer socialt engagemang behövs etc. Hur trovärdigt är det?
Att vilja ha debatt är inte detsamma som att sälja ut grundtankarna i partiet. Annie Lööf blir aldrig en ny Gunnar Hedlund (han som ständigt varnade för att inte sälja skinnet innan björnen var skjuten. Nu verkar ledaren snarare ha skjutit sig i foten.

Det finns nyheter i Vs politik

Man blir ju något förvånad när man läser Anders Lindbergs ledare i Aftonbladet. Där funderar han över varför vänsterpartiet inte syns och hörs. Istället är det Sverigedemokraterna som får all uppmärksamhet konstaterar han.
Jobbar han verkligen på Aftonbladet? Eller någon tidning överhuvudtaget?
"Varken Socialdemokraterna eller Miljöpartiet pratar om jämställdhet. Och, vilket kanske är viktigast, det ­rasistiska partiet Sverigedemokraterna tar för sig allt mer i debatten.

Här har Vänsterpartiet ett jobb att göra, och de har medlemmar som ­brinner för uppgiften. Så varför händer inget?" skriver Lindberg
Är det verkligen Sverigesdemokraterna som tar för sig mer i debatten? Är det inte så att tidningarna inte har gjort annat än rapporterat om Sverigedemokraterna hela hösten. Den som syns får opinionspoäng. Jonas Sjöstedt har inte tagit rast (och det finns fler i partiet än han, det är en oerhörd fixering vid partiledare i media). Jag hörde honom tala på ett möte alldeles nyligen. Han var lysande på sitt lågmälda sätt. V har både en politik för framtiden och framtidens lösningar.
Berätta om den någon gång Anders Lindberg. Det kanske finns fler nyheter än du anar om du lyfter blicken från SDs skandaler ett ögonblick.

Valet handlar om samhällssystem

Jag storknar om en debatt till handlar om skatter och skattekronor hit eller dit. Ständigt trillar politikerna, framför allt socialdemokraterna, dit och börjar rabbla siffror. Det skiljer 2 miljarder mellan alliansen och de rödgröna i skattefrågor. Att det ska vara så svårt att hålla sig till vad skatterna ska betala. Är det systemskifte eller fortsätt välfärd för alla? Det är faktiskt det som är den stora skiljelinjen.
Journalisterna verkar också helt förblindade av sifferexercisen istället för att se att det är två olika sorts samhällen vi talar om.
Istället rabblas siffror och avslutas med "vem vann debatten" och då handlar allt om kroppsspråk och personfixering.
Jag står inte ut med fler debatter av den här kalibern och medias s k analyser efter dem. Men att prata hela samhällssystem är väl för komplicerat för dagens mediafolk? Väskor, hårfärg och ansiktsuttryck är vad analysen handlar om. Och en evig sifferexercis som ingen orkar följa eller komma ihåg.

Mona och Maria - ett rödgrönt radarpar

Idag gör tidningarna helsidor på temat "Reinfeldt vann debatten". Ja, men låt honom göra det då. Det viktiga är att han inte vinner valet.
Andra opinionsmätningar visar ju trots allt att när det gäller parti och politik är de rödgröna i ledningen.
I den mån personer är viktiga så finns det ju en perfekt vice statsminister att sätta bredvid Mona. Maria Wetterstrand skulle passa utmärkt i den rollen och vara ett bra komplement till Mona. En erfaren politiker och en med en stor potential att utveckla.
Jag ser fram mot en sådan konstellation.