Otrygga politiker vågar inte satsa

Visst behövs fler poliser (och en bättre polisorganisation), men otryggheten i Sverige handlar inte främst om våld. Den handlar om en upplevelse av att samhällsinstitutionerna inte levererar. Skolan, vården och omsorgen går i många fall på knäna. Och institutioner som inte fungerar vill inte folk jobba i. Därför har vi idag brist på lärare, vårdpersonal och även poliser.
Ett av skälen till att de två första inte fungerar är att vinsten är viktigare än verksamheten i de privatiserade delarna av vård, skola och omsorg. Visst finns det bra vård och skola i privat regi också, men låt den då vara privat. Det har alltid funnits privata skolor och sjukhus. Men de har finansierat sig själva med avgifter. Skatter ska gå till verksamheten, inte till aktieägare. Vill man ha privata lösningar får man betala för dem.
Men vinsterna är inte hela problemet med välfärden. Det är också politikernas brist på satsningar. Den livräddhet för att höja skatten när det faktiskt behövs, så att det offentliga kan höja lönerna och göra verksamheten mer attraktiv är ett politiskt problem. Vad ska vi med socialdemokraterna till om de inte levererar välfärd och investeringar (och i förlängningen jobb) som har varit partiets signum. Vänsterpartiet gör vad det kan, men med dem törs ju S knappt samarbeta och gör det högst motvilligt.
Vårt samhälle idag har slitits isär och det är klyftorna som skapar otrygghet och därmed våld och kriminalitet. Sverige ser inte ut som USA eller Storbritannien, men vi är på väg.
Ta tillbaka greppet om välfärden så ökar förtroendet igen.

Förutsägbar utveckling i Stockholms sjukvård

Ibland är det väldigt tråkigt att få rätt. Dagens sjukvårdssituation i Stockholm kunde förutses redan på 90-talet, när man i besparingssyfte lade ned ett antal akutsjukhus. Då struntade man fullkomligt i att befolkningen skulle öka och att vi skulle få så många fler äldre i Stockholm. Det kortsiktiga ekonomiska tänkandet fick ta över sunt förnuft.
Och sedan fick ju alliansen härja med sina vårdval som snedvridit primärsjukvård och kostnader för övervinster i vårdföretagen. Och pengarna har aldrig räckt till lönehöjningar för vårdpersonalen (sjuk- och undersköterskor, det har inte varit prioriterat), vilket gjort att de flytt fältet från en hopplös arbetsmiljö.
Dessutom har miljarder satsats på ett prestigesjukhus som inte ens har fungerande larmsystem och inte tar emot andra sjuka än ambulansburna. Och med färre platser än det gamla sjukhuset. Man lade ner ett fungerande barnsjukhus och förde över den till det mindre funktionella nya sjukhuset.
Hur många fel kan landstinget egentligen göra? Och vi ska inte glömma att alliansen har majoriteten där. Det ska kommas ihåg till nästa val.

Borgerliga debatter blir hetare med Busch Thor

Så har då Ebba Busch Thor blivit vald till partiordförande för KD. Hennes tydligaste budskap har varit att KD ska vara ett högerparti, att familjen är samhällets viktigaste hörnsten och att staten ska ha så liten roll som möjligt i människors liv (fast vårdnadsbidrag ska vi ha). Vårdpersonal ska kunna vägra att utföra aborter pga s k samvetsfrihet. Flyktingar ska inte få permanenta uppehållstillstånd.
M a o allt som inte Göran Hägglund stod för. Många i partiet tycker förstås att det är bra med denna tydlighet och instämmer i Busch Thors analyser och åsikter. Men t o m Alf Svensson reagerar mot högersvängen.
Frågan är hur den övriga alliansen reagerar. Finns den ens? Och om den finns, hur ska den få ihop det nya gänget? Ingen av de ursprungliga alliansskaparna är kvar. Alla utom moderaterna har känt av effekterna av att vara stödhjul åt det största partiet i alliansen. Där fanns inte bara partipiska utan också allianspiska. En hel del  förtroendevalda är nog glada över att slippa den. Det är också tveksamt om Kinberg Batra kan peka med hela handen såsom Reinfeldt och Borg gjorde.
I opinionsmätningarna byter de mindre borgerliga partierna plats med varandra under spärren. Just nu är det folkpartiet som ligger pyrt till. Skulle de också byta partiledare till t ex Birgitta Ohlsson kommer nog debatterna att gå heta inom det borgerliga lägret. Det ser vi fram emot.

Dålig utbildning får ödesdigra konsekvenser

Sjukhussjukan, alltså att man blir sjuk av diverse, ibland ganska farliga, bakterier medan man ligger på sjukhus, ökar. Att så många drabbas ökar också risken för framtida resistens mot olika mediciner.
Nu läste jag att så många som upp till 90 procent av vårdpersonalen inte har tillräckligt hög handhygien vid kirurgiska ingrepp. En studie som genomfördes vid ett större sjukhus visar att av 2 393 observerade tillfällen där användningen av handsprit och aseptisk teknik var nödvändig, misslyckades vårdpersonalen med att rengöra sina händer i mer än 90 procent av tillfällena.
Och när handskar används, görs det ofta felaktigt, så att samma handskar används vid flera vårdmoment, där bakterier kan överföras från en del av patienten till en annan.
Orsaken kan vara, enligt forskaren Anette Erichsen Andersson, att infektionsprevention och vårdhygien inte är obligatoriska ämnen inom läkarutbildningen eller vid högre specialistutbildningar för läkare och sjuksköterskor.
Det är ju otroligt. Djävulen finns i detaljerna och vid det här laget borde all vårdpersonal ha förstått vikten av hygien i vården.
Men tyvärr - en god vän berättade att då hon låg inne för ett par veckor sedan, fick patienterna själva hämta mat i avdelningens kylskåp. Sjuka människor ihop med mat alltså.
Bristande rutiner kanske kan förklaras, men inte försvaras. Här ser vi återigen misslyckad utbildning som får ödesdigra följder. Ungefär som när lärarstudenterna på 70-80-talet kunde välja bort hur man lär barn att läsa för att istället studera någon "fri" pedagoginriktning.
Sveriges möjligheter att hävda sig inom i stort sett alla områden, står och faller med utbildning. Och just nu faller vi - med konskvenser både för enskilda och samhället.