Otrygga politiker vågar inte satsa

Visst behövs fler poliser (och en bättre polisorganisation), men otryggheten i Sverige handlar inte främst om våld. Den handlar om en upplevelse av att samhällsinstitutionerna inte levererar. Skolan, vården och omsorgen går i många fall på knäna. Och institutioner som inte fungerar vill inte folk jobba i. Därför har vi idag brist på lärare, vårdpersonal och även poliser.
Ett av skälen till att de två första inte fungerar är att vinsten är viktigare än verksamheten i de privatiserade delarna av vård, skola och omsorg. Visst finns det bra vård och skola i privat regi också, men låt den då vara privat. Det har alltid funnits privata skolor och sjukhus. Men de har finansierat sig själva med avgifter. Skatter ska gå till verksamheten, inte till aktieägare. Vill man ha privata lösningar får man betala för dem.
Men vinsterna är inte hela problemet med välfärden. Det är också politikernas brist på satsningar. Den livräddhet för att höja skatten när det faktiskt behövs, så att det offentliga kan höja lönerna och göra verksamheten mer attraktiv är ett politiskt problem. Vad ska vi med socialdemokraterna till om de inte levererar välfärd och investeringar (och i förlängningen jobb) som har varit partiets signum. Vänsterpartiet gör vad det kan, men med dem törs ju S knappt samarbeta och gör det högst motvilligt.
Vårt samhälle idag har slitits isär och det är klyftorna som skapar otrygghet och därmed våld och kriminalitet. Sverige ser inte ut som USA eller Storbritannien, men vi är på väg.
Ta tillbaka greppet om välfärden så ökar förtroendet igen.

Nätets förtjänst att brottsligheten minskar?

Aftonbladet Kultur skrev igår om att brottsligheten har minskat dramatiskt i hela västvärlden. Det finns många teorier om varför, t ex en åldrande befolkning, eller som i USA att fler än någonsin sitter i fängelse (främst svarta). Trots alla hemska rapporter om mord och misshandel, har vi alltså den lägsta brottsligheten på 20 år eller mer.
En teori som inte kom upp, men som jag funderar på, är om nätet inte tagit över en del av den kriminella verksamheten. Många får utlopp för sitt hat och sin frustration i olika kommentarsfält och forum. De behöver inte gå ut och slå riktiga människor (fast de som utsätts kan må minst lika dåligt psykiskt). Droger kan säljas över nätet. Hela verksamheten blir mer anonymiserad via internet (fast den går naturligtvis att spåra).
En del med våldsamma tendenser kanske nöjer sig med att sitta framför olika våldsamma dataspel och ha ihjäl folk.
För övrigt har ju övervakningskameror och larm utvecklats så att det blir allt svårare att göra inbrott. Man hör ju aldrig om bankrån nuförtiden. Däremot ökar bedrägerierna och identitetsstölderna på nätet, så de kriminella letar nya vägar för att komma åt andras pengar och egendom.
Men det är ju ändå positivt med minskad kriminalitet även om känslan är att den ökar snarare än minskar. Och där har medierna sitt ansvar. Ju färre brott, desto mer uppmärksamhet får de som faktiskt äger rum.

Påföljd nödvändig för förstagångsbrott

Slopa fängelsestraff för förstagångsförbrytare är ett nytt käckt förslag från en utredning om straffsystemet i Sverige. Detta ska gälla allt från rattfylleri och stöld till sexualbrott.
Tja, man kan ifrågasätta om någon blir bättre av att sitta i fängelse. När det gäller rattfylleri handlar det väl ofta om ett varv på torken istället (om personen är tillräckligt intresserad av att bli nykter).
Men när det gäller sexualbrott, vilket också ofta inbegriper våld och hot, kommer saken i ett annat läge.
Förbrytaren har ofta en relation till offret, en relation som ofta inbegriper förföljelse och trakasserier av offret. Där måste man kunna hålla vederbörande borta från offret. Det är möjligt att fotboja och vård skulle fungera. Men alltför ofta verkar det som att gärningsmannen (oftast en man) ändå lyckas komma åt sitt offer på olika sätt. Då är det offret som är frihetsberövat. Bara att veta att antagonisten för en tid är ur vägen, kan vara tillräckligt för att en kvinna kanske ska kunna skaffa ny identitet i värsta fall, eller i alla fall få kraft att lämna sin plågoande.
En annan synpunkt är att det faktiskt är viktigt att något händer om en person begår ett brott. Fängelse är som sagt inte alltid bästa lösningen, men en ung förstagångsförbrytare måste få någon form av påföljd direkt. Det kan ha en avskräckande verkan. Som det nu är lämnas ofta förstagångsbrott utan åtgärd, vilket ofta leder vidare i kriminalitet.

Fartblinda chefer bryter samhällskontrakt

Man kan verkligen konstatera att kapitalismen löpt amok när man läser om bankchefernas lönelyft. Utan att skämmas tar de ut 15-20 procent i högre lön plus ännu mer förmånliga pensionsavtal. Samtidigt som personalen skärs ned och manas till återhållsamhet i sina lönekrav och att de måste ta samhällsansvar.
De höga lönelyften bekostas dels med undermåliga löner till stora delar av personalen, dels av ohemula räntor på bolån och avgifter för pensionssparande och andra tjänster som kunderna står för.
Här är inte tal om samhällsansvar. Totalt fartblinda fortsätter de sin utplundring av dem som står för deras välstånd. Det finns inget olagligt i det de gör. Men de gör något med vårt samhälle som i längden leder till ökad kriminalitet och utanförskap. De bryter ett samhällskontrakt med sin girighet. Alltför stor ojämlikhet skapar spänningar.
Till dessa roffare hör också de företag som inte betalar skatt i Sverige. De tror det räcker med att de skapar jobb. Men de är faktiskt helt beroende av den kompetens som de som utför jobben besitter. Utan dem är de ingenting. Det är det som samhällskontraktet går ut på.

Extrema samhällen

"Kommunismen har många dimensioner – den politiska diktaturen, planekonomin, Gulag. Men allra mest belysande för vart den leder är hur den bryter ned relationer mellan människor och skapar ett samhälle grundat på ömsesidig misstänksamhet och påtvingad anpassning till maktens krav", skriver Claes Arvidsson i dagens SvD. Tyvärr har den här beskrivningen också vissa likheter med dagens marknadsliberalism om än med omvända förtecken.
Marknadsliberalismen slår ut människor. Stora företag köper upp små, avskedar folk, flyttar verksamheten till platser där de kan profitera ohämmat på fattiga människor. De som inte har råd att köpa tjänster, allitfrån bostad till sjukvård, tandvård etc, hamnar i olika former av utanförskap. Detta leder i förlängningen till djupt segregerade samhällen och ömsesidig misstänksamhet mellan människor samt ökad kriminalitet.
Precis som boken "Jämlikhetsanden" visar, mår alla bäst i ett samhälle med en rättvis fördelningspolitik där inkomstklyftorna är någorlunda överbryggbara. Vi är många som vill ha (tillbaka) ett sådant samälle.