Monarkin som dokusåpa

Vi lever i en monarki. Så otroligt gammaldags. Man pratar om att kungafamiljen har ett symbolvärde. För vad då? Hela svenska folket vrider sig av pinsamhet varje gång kungen öppnar munnen. Han har heller inget att säga. Han får ju inte ha några åsikter. Så de frågor han får handlar om familjen, för det är det enda denna familj har att visa upp. (Och inte ens det kan han kommentera på ett vettigt sätt).

Silvia har ett äkta engagemang för barn och trafficking och hon kanske kan göra lite nytta genom att tala om det, för hon har en officiell plattform i sin roll som drottning. Och Carl Philip kanske kan visa upp någon design. Men många designers som är bättre än han får mindre uppmärksamhet.

Så vad återstår? Privatliv. De är som dokusåpakändisar. De behöver inte ens ha talang för att bli uppmärksammade. Det kan vara nog så ansträngande att ständigt vara påpassad. Men det är det de får betalt för.

Annie Lööf har skjutit sig i foten

Det är på tiden att Annie Lööf tar bladet från munnen i samband med diskussionen centerns förslag till  idéprogram. Ett program som mer liknar manuset till en personalfest.
Det verkar ju väldigt märkligt att partiledaren inte åtminstone tittar igenom förslaget innan det går ut på remiss till distrikten. Då kunde hon ju direkt ha fört bort frågor som inte finns i sinnevärlden för vanliga centermedlemmar. Lite riskminimering. Hon har tydligen sett förslaget innan, men uppenbarligen inte reagerat över förslagen, vilket verkligen visar att de extrema förslagen inte är främmande för henne.
Först nu, när hon förstått vilket rabalder förslaget väckt, tar hon avstånd och instämmer i att mer socialt engagemang behövs etc. Hur trovärdigt är det?
Att vilja ha debatt är inte detsamma som att sälja ut grundtankarna i partiet. Annie Lööf blir aldrig en ny Gunnar Hedlund (han som ständigt varnade för att inte sälja skinnet innan björnen var skjuten. Nu verkar ledaren snarare ha skjutit sig i foten.

Ännu en möjlighet till skatteavdrag

Framtidskommissionen har lämnat en rapport om det s k civilsamhället, dvs det samhälle vi alla tillhör och som representeras av vårt eget engagemang i olika ideella föreningar.
Dock säger historieprofessorn Lars Trägårdh, finns inget civilsamhälle som klarar sig utan stöd från det offentliga samhället. Att driva en folkrörelse av något slag, går knappast utan någon form av bidrag utöver medlemsavgifter. Därför finns också möjligheter för föreningar att söka olika typer av bidrag.
På DN:s ledarsida vill man dock hellre rekommendera den amerikanska modellen, dvs att de som ger stöd till civil verksamhet ska få dra av detta på skatten.
Då är vi där igen. Det ska inte kosta något att ge. Och ju mer du ger, desto mer kan du dra av. Detta system har redan införts i Sverige av en regering som ser varje tillfälle till skatteavdrag för välbeställda som sin högsta uppgift.
Välgörenhet i all ära, men hur kul är det att vara föremål för välgörenhet. Att vara beroende av att andra ska tycka att just min sak är viktig. Det viktiga är ju valfriheten gubevars.
Men t o m DN har insett att vissa saker lockar till mer stöd än andra, så man menar ändå att båda finansieringssätten kan behövas. Det går ju an så länge det ändå finns ännu en källa till skatteavdrag.

Alliansen manipulerar organisationerna

Idag har Hanna Hallin på tankesmedjan Sektor 3 ett bra inlägg på SvDs Brännpunkt. Det handlar om själva kärnan i det civila samhällets organisationer, nämligen medlemsaktiviteten. Hon menar att i och med möjligheten att göra avdrag för gåvor till en viss typ av organisationer med en viss typ av verksamhet, styr staten organisationerna, genom att de anpassar sig till statens bidrag, framför allt på bekostnad av medlemsverksamheten.
Hon skriver: "Medan Stadsmissionens arbete med att stödja människor i missbruk blir avdragsgillt ges inga subventioner till nykterhetsrörelsens arbete för en värld fri från droger. Det är ett stöd för organisationer som ger hjälp vid miljökatastrofer, men inte för dem som arbetar för en bättre miljö. Det civila samhället spelar en stor roll för att arbeta förebyggande men i stället ges incitament för att förändra verksamheten till att göra fler insatser i efterhand. Genom att dessutom bara välja en viss typ av engagemang – anonyma gåvor – ger regeringen en signal till organisationerna att locka passiva givare i stället för aktiva medlemmar. Subventionen är bara för månadsgivare i Rädda Barnen, inte för dem som stödjer genom att vara medlemmar."
Återigen ser man alliansens klåfingrar gynna verksamheter med skatteavdrag på ett sätt som gynnar dem själva. Människor som passivt ger pengar för att sopa efter sådant som redan inträffat är bra. Om Stadsmissionen får fler gåvor så de kan hjälpa fler fattiga och hemlösa, behövs färre insatser från samhället. Det är bra, menar alliansen. Ett aktivt medlemsarbete i förebyggande syfte, t ex inom miljöområdet, kan ju leda till kritik av regeringens åtgärder och det vill man ju inte gynna.
Säga vad man vill om alliansen, men de är djävulskt skickliga på att manipulera.