Vi stagnerar med EU

David Cameron har blåst liv i EU-debatten också i Sverige. Inte bara Vänsterpartiet, utan också KD, går nu ut och förespråkar en diskussion om hur Sveriges EU-medlemskap bör se ut.
Det är välkommet. EU har med eurokrisen utvecklats precis så som man kunnat förutse. Alltmer makt till Bryssel, storvulenhet hos ledarna, en övertung byråkrati med EEAS (utrikestjänsten) och ett evigt tjafs om att komma överens om uttalanden, vilket har försvagat snarare än stärkt Europa globalt. De stora länderna får alltmer inflytande på de smås bekostnad.
Sverige har vunnit mycket lite på att vara med i EU. Vi är en av få nettoinbetalare, vilket innebär att vi betalar mer i avgifter än vi får tillbaka via andra kanaler och bidrag. Det må vara hänt om pengarna gick till något vettigt. Men istället göder vi en obsolet jordbrukspolitik som skyddas till varje pris. I den senaste budgetförhandlingen föreslogs att EU-biståndet skulle sänkas med 12 miljarder euro för att hålla jordbruksstödet under armarna. Det går stick i stäv med den politik för global utveckling, där politikområden inte får motverka varandra, som också EU står bakom-
För att inte tala om att den miljöpolitik som en gång låg i framkant, inte bara reducerats av den borgerliga regeringen, utan också av EU, där ingen får gå före. Det strider ju mot konkurrensen på den inre marknaden gubevars.
Till sist blir EU sin egén fiende, då den minsta gemensamma nämnaren blir avgörande. Stagnation är att vänta om vi inte nu tar chansen med ett nytt grepp på EU i Storbritanniens spår.

Europadrömmen krackelerar

Nu diskuteras öppet om Grekland ska lämna euron. Samtidigt är det en enorm prestigeförlust för federationsförespråkarna. För många i Bryssel, men även i andra politiska sammanhang, (folkpartiet i Sverige t ex) har EU hela tiden inneburit drömmen om ett federalt Europa, en motsvarighet till Amerikas förenta stater. Införandet av euron och den nya utrikestjänsten EEAS är steg i den riktningen. Vad man vägrar se är att Europa aldrig kan bli ett nytt USA. Förutsättningarna är i det närmaste diametrala.
De som emigrerade till USA var helt inställda på att börja ett nytt liv. De ville lämna allt det gamla i Europa och annorstädes bakom sig. De ville skapa nya liv åt sig själva och de kände (ofta)  en samhörighet med dem som ville detsamma.
Inget av detta finns i Europa. Vi har inget gemensamt språk, även om internet börjar göra engelska till ett sådant, vi har olika samhällsmodeller som vi vill påverka genom våra demokratiskt valda politiker. Vi vill att våra politiker ska ha handlingsutrymme genom en självständig ekonomisk politik och många av oss vill inte ha en gemensam EU-utrikespolitik (vilket vi har nu).
Vi har fått en president, kallad högste representant (van Rompuy) som ingen sett röken av sen han tillsattes i stort sett. Ingen känner respekt för denne man så som man känner respekt för presidenten i USA. Istället har EUs gamla kärnländer Tyskland och Frankrike mer eller mindre övertagit rodret.
Drömmen om ett federalt Europa krackelerar i takt med att den grekiska krisen sprider sig.

Folkpartiet drömmer

Folkpartiet kommer idag med ett nytt EU-halleluja på SvD opinion. Drömmen är ett federalt EU där all makt finns i Bryssel. Drömmen är också att detta EU ska vara demokratiskt och med medborgarinflytande etc.
Ja, drömma kan man ju alltid. Absolut inget tyder på att EU är på väg åt detta håll. Tvärtom sker allt fler möten i slutna rum, Tyskland och Frankrike stärker sin makt och tusentals byråkrater slavar i tungrodda institutioner, där EEAS är den senaste i raden av icke fungerande sådana.
Fp verkar inte tro att gränsöverskridande arbete kan ske på andra sätt än genom EU. Men så är ju inte fallet. Idag måste alla EU-länder nå minsta gemensamma nämnare under stor vånda i viktiga beslut, vilket gör det svårt att flytta fram positioner. Med en friare syn på samarbeten skulle vissa länder kunna gå före, inte bara med andra EU-länder utan också med länder utanför EU-kretsen.
Det blir också tungt när EU ska tala för alla medlemsländerna i stora internationella möten. Minsta gemensamma nämnare kanske inte för så långt.
Istället blir EU petitessernas skräckvälde, där man lägger sig i saker som absolut bör skötas på lokal nivå, t ex hur många träd man får ha i en hage för att få EU-stöd. Alla länder i EU ser ju inte likadana ut, men det är de stora i mellaneuropa som sätter standarden.
Därför har man nu eurokris. Man trodde att en gemensam valuta skulle passa alla länder. Ytterligare en spik i EU-kistan.
Folkpartiet får nog fortsätta drömma.

Det handlingsförlamade EU

EU bygger nu sin nya stora utrikestjänst EEAS. Byråkrater tillsätts på löpande band. Visionen är ett starkt, enat Europa, som kan tala med en röst i säkerhets- och utrikesfrågor. EU ska bli en tydlig röst i FN och tala för hela Europa.
Det lär nog förbli en vision. När det verkligen gäller har Europas länder egna agendor och intressen. Vi ser nu ett handlingsförlamat EU som på sin höjd kan fördöma det som sker i Libyen. Sen kommer vi som vanligt att säga "aldrig mer" och tala högstämt om demokrati.
Det visar sig gång på gång. Det enda EU klarar av är att peta i sånt som det ändå inte bör lägga sig i, som antalet träd i hagar och liknande.
Sveriges största fråga i EU gäller snus. EU vill förbjuda svenskt snus att säljas. Varför snus och inte tuggtobak kan man fråga sig. Men egentligen är det en petitessfråga. Det som EU möjligen skulle göra var i så fall att minska den totala försäljningen av tobak från en allmän folkhälsosynpunkt. Men EUs motto är egentligen att allt ska få säljas fritt i EUs inre marknad, skadligt eller ej. Så det här med snuset är ännu en obegriplighet.
Sverige är en stor nettoinbetalare till EU. Får vi något igen?