Vi stagnerar med EU

David Cameron har blåst liv i EU-debatten också i Sverige. Inte bara Vänsterpartiet, utan också KD, går nu ut och förespråkar en diskussion om hur Sveriges EU-medlemskap bör se ut.
Det är välkommet. EU har med eurokrisen utvecklats precis så som man kunnat förutse. Alltmer makt till Bryssel, storvulenhet hos ledarna, en övertung byråkrati med EEAS (utrikestjänsten) och ett evigt tjafs om att komma överens om uttalanden, vilket har försvagat snarare än stärkt Europa globalt. De stora länderna får alltmer inflytande på de smås bekostnad.
Sverige har vunnit mycket lite på att vara med i EU. Vi är en av få nettoinbetalare, vilket innebär att vi betalar mer i avgifter än vi får tillbaka via andra kanaler och bidrag. Det må vara hänt om pengarna gick till något vettigt. Men istället göder vi en obsolet jordbrukspolitik som skyddas till varje pris. I den senaste budgetförhandlingen föreslogs att EU-biståndet skulle sänkas med 12 miljarder euro för att hålla jordbruksstödet under armarna. Det går stick i stäv med den politik för global utveckling, där politikområden inte får motverka varandra, som också EU står bakom-
För att inte tala om att den miljöpolitik som en gång låg i framkant, inte bara reducerats av den borgerliga regeringen, utan också av EU, där ingen får gå före. Det strider ju mot konkurrensen på den inre marknaden gubevars.
Till sist blir EU sin egén fiende, då den minsta gemensamma nämnaren blir avgörande. Stagnation är att vänta om vi inte nu tar chansen med ett nytt grepp på EU i Storbritanniens spår.

Bistånd ska skapa förutsättningar

Hanne Kjöller har ingen koll på världens utveckling. I dagens DN uttrycker hon sin skepsis mot utvecklingsbistånd. "Finns det enda exempel på ett land som rest sig ur fattigdom?" frågar hon.
Ja, det finns, inte minst Sydkorea som hon tar som exempel på ett land som rest sig utan bistånd. Sydkorea fick mycket bistånd från Japan och USA på 50- och 60-talet.
Målet för det svenska biståndet är: Att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Inte att skapa tillväxt per se som t ex Timbro fått för sig är biståndets roll. Däremot att skapa förutsättningar för det, genom att t ex stärka institutioner som bankväsende, rättssystem och finansmarknader, liksom stöd till utbildning och hälsa.
Sen kan Hanne Kjöller med fördel gå in på Gapminder och se professor Hans Roslings beskrivningar av utvecklingen i världen. Det har tagit utvecklingsländerna 30 år att nå så långt som det tog t ex Sverige 100 år att få till stånd samma typ av utveckling. Detta har givetvis inte skett utan bistånd.
Sedan är det självklart så att handelshinder och EUs m fl jordbrukspolitik bidrar till att motarbeta utveckling. Men det ena utesluter inte det andra.