Den ekonomiska utvecklingen är pervers

En deprimerande rapport har kommit från den internationella arbetsorganisationen, ILO. Alla har trott på en återhämtning på finansmarknaderna, men den återhämtningen avspeglas inte på arbetsmarknaden."Under förra året blev ytterligare fem miljoner människor arbetslösa. Nu går över 202 miljoner människor arbetslösa. Sex procent av jordens befolkning går utan arbete - trots att allt de önskar är ett jobb." refererar SvD. Värst är ungdomsarbetslösheten.Bara i Europa uppgår ungdomsarbetslösheten till 22 procent. En katastrofal siffra för en utvecklad kontinent, skriver SvD. Men det är kanske där felet ligger. Europa är kanske överutvecklat. Vi har rationaliserat så mycket att människor blivit överflödiga och företag kan ändå göra jättevinster. Finansmarknaderna är inget mått på om det går bra för människorna. Där köper och säljer man papperspapper till ständig övervärdering och så kommer en bubbla med jämna mellanrum. Några rika förlorar några av sina miljoner, men berörs inte speciellt utan börjar om från början. Samhällen drabbas däremot. Utan arbetstillfällen minskar möjligheterna för människor att försörja sig, skatteunderlager minskar och därmed den allmänna välfärden. Fattigdomen ökar. Därför är ett steg att självklart beskatta finansiella transfereringar (Tobinskatt). I en annan rapport (Oxfam), som läggs fram World Economic Forum i Davos i veckan, sägs att de 85 rikaste i världen äger tillgångar motsvarande vad 3,5 miljarder av den fattigaste hälften av jordens befolkning äger tillsammans. Den ekonomiska utvecklingen är m a o pervers. Det är dags att låta dem som tjänar mest också betala mest.

Bistånd ska skapa förutsättningar

Hanne Kjöller har ingen koll på världens utveckling. I dagens DN uttrycker hon sin skepsis mot utvecklingsbistånd. "Finns det enda exempel på ett land som rest sig ur fattigdom?" frågar hon.
Ja, det finns, inte minst Sydkorea som hon tar som exempel på ett land som rest sig utan bistånd. Sydkorea fick mycket bistånd från Japan och USA på 50- och 60-talet.
Målet för det svenska biståndet är: Att bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Inte att skapa tillväxt per se som t ex Timbro fått för sig är biståndets roll. Däremot att skapa förutsättningar för det, genom att t ex stärka institutioner som bankväsende, rättssystem och finansmarknader, liksom stöd till utbildning och hälsa.
Sen kan Hanne Kjöller med fördel gå in på Gapminder och se professor Hans Roslings beskrivningar av utvecklingen i världen. Det har tagit utvecklingsländerna 30 år att nå så långt som det tog t ex Sverige 100 år att få till stånd samma typ av utveckling. Detta har givetvis inte skett utan bistånd.
Sedan är det självklart så att handelshinder och EUs m fl jordbrukspolitik bidrar till att motarbeta utveckling. Men det ena utesluter inte det andra.