Låt verkligheten tala

Idag har alliansen ett osannolikt cyniskt inlägg på DN Debatt. De försöker skriva en Schlingman, men ihåligheten är mer än iögonenfallande.

Så här skriver de t ex: ” Våra fyra partier har de senaste sju åren tillsammans tagit ansvar för att göra Sverige till ett bättre land för alla. Vi vill fortsätta bygga Sverige starkt. När svenska folket nästa höst väljer vilken väg som Sverige ska ta kommer det att stå mellan alliansens politik för jobb, välfärd och ett Sverige som håller ihop och en splittrad opposition utan andra idéer än att höja skatterna för att än en gång bygga ut bidragssystemen.”

Vid det här laget vet alla att alliansen har bara ett recept för fler jobb: jobbskatteavdrag och sänkta skatter. Det har hittills inte gett fler jobb. Och välfärd. Är det något alliansen har gjort är det att rycka undan välfärden för vanligt folk. Och ett Sverige som håller ihop? Sverige är mer segregerat än någonsin, inte minst pga alliansens skolpolitik. Oppositionen kan bara läsa högt ikväll och kontra.

” Vi vill höja gränsen, den så kallade brytpunkten, för när man behöver betala statlig inkomstskatt, vilket ger över en miljon människor mer kvar av lönen. Men indirekt berörs ännu fler. I dag kan vi presentera nya beräkningar som visar att så många som 1,7 miljoner vuxna gynnas av en höjd brytpunkt. Detta eftersom en högre disponibel inkomst påverkar fler personer i hushållet än den som får sänkt skatt.” fortsätter alliansen i sin debattartikel. Ja, men de som tjänar så pass mycket har det förmodligen redan gott ställt i sitt hushåll. Ytterligare en gåva till de välbeställda.

” Det finns tydliga skillnader mellan oss fyra partier och S, V, MP och SD. Den skiljelinjen går i synen på en ekonomi i balans, ordning och reda i landets finanser, en vilja och förmåga att sätta jobben först och en förmåga att samtidigt se och satsa på välfärden. Sedan 2006 har vi satsat ungefär 30 miljarder på välfärdens kärna.” skriver de vidare.

Vad är välfärdens kärna? Vinsterna? Ett fullkomligt obegripligt uttryck.

De skriver mer i den här stilen, men jag orkar inte mer med verklighetsförfalskning. Debatten ikväll borde bli lätt för oppositionen.

KD vill att alla ska vara med och betala för välgörenhet

Representanter för KD skriver på Brännpunkt i SvD att de vill öka skatteavdraget för gåvor till ideella organisationer.
"Färsk statistik från Skatteverket visar att det under 2012 skänktes nästan en miljard kronor till olika välgörande ändamål genom avdragsgilla gåvor. Det är fantastiskt! Avdraget gör att fler kan vara med och ge gåvor till frivilligorganisationer och att ännu fler kan få hjälp och stöd." jublar man.
Men hur ideellt är det egentligen att låta skattebetalarna vara med och betala för enskilda personers önskan att ge pengar till ett visst ändamål?
Nu vill KD att kretsen för dem som vill ge skattesubventionerade gåvor ska utökas. Hallelujah! Organisationerna är självklart glada, men frågan är om de skulle fått pengarna ändå. Om inte, varför ska man ge bort pengar man inte vill avvara, utan låta kollektivet betala.
Ännu en alliansreform där våra gemensamma medel kommer enskilda till godo. För enskild idealitet och solidaritet förstår man sig inte på. Att man skulle göra något utan egen vinning.

I byråkraternas paradis

Apropå KD-förslaget om skatteavdrag för gåvor så ser jag framför mig detta scenario:
Jag skänker 400 kronor till en välgörenhetsorganisation. Då får jag 100 kr i skattelättnad. Jag skänker dessa 100 kr till välgörenhet och får 25 kr i avdrag, som jag skänker och får då sex kronor i avdrag. Dessa sex kronor skänker jag och får 1,50 i skattelättnad.
Då har välgörenhetsorganisationen fått 532,50 av mig. Jag har själv betalat 400 kr. Resten har andra skattebetalare stått för (eller någon offentlig verksamhet som får mindre pengar snarare).
Vilket underbart system. Det skapar jobb för ett antal byåkrater, kanske t o m någon nyrekrytering. Dyrt blir det i slutändan i alla fal.

Skattelättnad ökar lyckan att ge

Regeringen gör allt för att gynna de välbeställda. Nu ska man också kunna få skatteavdrag för gåvor till välgörenhet (fast så mycket gåva blir det väl inte då längre) enligt ett förslag beskrivet i tidningen Riksdag & Departement. Insatser på upp till 2000 kr per år ska få skattelättnader - dvs skänker man bara 200 kr i månaden till någon välgörenhetsverksamhet, kan man få skatteavdrag.
En del kanske hävdar att då skänks det mer till välgörenhetsorganisationer och är inte det bra? Men varför ska alla skattebetalare vara med och subventionera olika personers önskan att ge?
Vi har ett statligt internationellt bistånd som vi alla bidrar till, vi betalar skatt till forskning, sjukvård etc i Sverige.
Risken är att staten, i linje med den nuvarande regeringens önskan om att det mesta ska ske privat, får argument att minska statens utgifter till olika verksamheter med hänvisning till privata donationer. Välgörenhet får ersätta insatser för hemlösa, funktionsnedsatta m fl.
Nu är vi verkligen tillbaka i det Adelsohn kallade "lyckan i att ge". Det behöver inte ens kosta särskilt mycket.

När välgörenhet blir girighet

Välgörenhet är inget honnörsord för mig. Mycket av välgörenheten handlar om saker som i grunden handlar om rättvisa och solidaritet. "Det är så härligt att ge", som Ulf Adelsson, dåvarande partiledare i M hänfört utbrast. Inte ett ögonblick reflekterade han över hur det är att behöva ta emot.
De flesta sorters funktionshinder har ett riksförbund. Flera av dem ringer runt till folk och vill att de ska skänka pengar, särskilt vid den här tiden på året. Och då känns det väldigt snålt att säga nej. Men det som pengarna ska användas till är ofta självklarheter som samhället i jämlikhetens namn borde se till att dessa människor kommer i åtnjutande av.
Istället sparar samhället på de mest utsatta grupperna. Personliga assistenter, resor m m dras in, sådant som vi andra tycker är självklart. Då kanske de här välgörenhetsorganisationerna ändå kan innebära en viss kompensation för funktionshindrade, hemlösa och andra behövande.
Men inte för vår regering! De som ska kompenseras är istället de som skänker pengar. Här ska välgörenhetsgåvor bli avdragsgilla, så att de som trots allt lättar på sina plånböcker (ofta företag, stiftelser och rika privatpersoner) ska få en skattelättnad som kompensation för sin givmildhet.
Girigheten får ständigt nya ansikten.