LSS eller rut-avdrag?

Nu börjar t o m Försäkringskassan själva att tycka att det är orimligt att neka så många personlig assistans enligt lagen om stöd och service för funktionsnedsatta (LSS). Så många som 80 procent av ansökningarna avslås. Men regeringens ord är uppenbarligen viktigare. Kostnaderna måste ner.
Detta är helt inhumant av regeringen. Barn som inte kan andas själva får inte assistans. Det antyds att man är på väg tillbaka till de hem för handikappade barn som fanns en gång för barn till föräldrar som inte kunde ta hand om dem själva. Det är uppenbarligen billigare än personlig assistans.
Jag föreslår en omprioritering för regeringen. Varför inte minska det orimliga rut-avdraget, där framför allt välbärgade hushåll kan få rabatter för sånt som varje medlem i ett hushåll kan förväntas klara själv. Alternativt köpa såsom t ex it-tjänster. Varför ska just dessa tjänster rabatteras? Varför inte hårvård eller taxi t ex?
Nej. minska eller ännu hellre ta bort, rut-avdraget (och rot) och se till att det finns pengar för det som är viktigt i ett samhälle, nämligen att alla kan få leva så goda liv som möjligt.

Samhällskontraktet är brutet

Igår skrev jag om Posten och hur de underlåter att dela ut brev som bara blir liggande. Det är dock inte den enda samhällsfunktion som håller på att krackelera.
Jag talade med en bekant vars ryggoperation misslyckades i maj förra året. Hon skulle få en ny tid och det fick hon nu i juni, nästan ett år senare. Men dagen innan operationen ringer läkaren och säger att den inte blir av. Inte för att något akutfall kommit i vägen, utan för att det inte finns personal på avdelningarna efter operationen. (Operationsteamen rullar nu tummarna i väntan på att sjukhusen ska få mer personal). Hon kan få vänta ett halvår till utan att kunna planera sin tid och med svåra smärtor som begränsar hennes livskvalitet.
Inte nog med det. Färdtjänsten håller inte heller vad den lovar. Min bekant väntade i en och en halv timme på färdtjänsttaxi innan hon gav upp och tog en privat taxi. Tre timmar efter den överenskomna tiden ringde chauffören och undrade var hon var. Taxichaufförerna tar hellre vanliga kunder för det ger mer betalt än avtalet med landstinget.
Sedan har vi LSS, där regeringen väljer att skära ned antalet timmar för dem som allra mest behöver personlig assistans. Svårt sjuka och funktionsnedsatta är nu fångar i sina hem för att de inte får den hjälp de behöver.
Och polisen. Ingen förväntar sig längre att vanliga småstölder och inbrott ska klaras upp. Inte heller kan man räkna med polishjälp i en akut nödsituation för det finns för få poliser ute i tjänst.
Bankerna lever nu sina egna liv, helst så långt från kunderna som möjligt. Kunderna  får sköta sina ärenden själva, via internet, som det förutsätts att alla har, trots att  också i glesbygd förväntas privata aktörer förse människor med bredband. Det blir dock för dyrt för dessa företag, så här utesluts många ur samhällsgemenskapen.
Nu läste jag att Skatteverkets hemsida, som alla förväntas begagna, ligger nere pga något tekniskt fel. Vi bygger in oss i en sårbarhet, som i en krissituation kommer att slå hårt mot alla Sveriges hushåll. Hur vore det om vi ändå höll oss med en manuell back up? Det är ju inte färre jobb Sverige behöver.
Alla dessa brister och fallerande tjänster gör människor frustrerade och slutligen räknar man inte längre med att samhället ska hjälpa. Det skapar grogrund för populism och korruption. Var och en får klara sig själv, eller förlita sig på tjänster och gentjänster. Då är samhällskontraktet definitivt brutet.

Funktionsnedsatta isoleras - politikerna festar

Allt fler personer med funktionsnedsättning har blivit av med sin assistansersättning de senaste åren. Bedömningarna av behoven blir allt hårdare och människor som inte kan gå ut, äta själva eller ens klä sig, får plötsligt sina timmar med assistans begränsade.
"För att ett behov ska vara grundläggande vid hygien räcker det inte att personen behöver hjälp med att tvätta håret, utan personen måste behöva hjälp med toalettbesök och att tvätta sig. Minuterna i behovsbedömningarna räknas ofta in absurdum. Om timmarna understiger 20 i veckan nekas den handikappade rätt till personlig assistans." skriver Aftonbladet.
Nyligen visades ett fall på TV med en rullstolsbunden och dessutom blind kvinna, som nu skulle bli av med sin assistans. Häromdagen beskrevs ett fall med en MS-sjuk person som inte heller ansågs berättigad till något utöver det minimalaste.
Lagen om stöd och service för funktionshindrade (LSS) börjar bli helt tandlös. Lagens syfte var att människor med svåra funktionshinder skulle kunna leva ett fullvärdigt liv på så lika villkor som möjligt med övriga medborgare. Med detta minuträknande handlar det istället om att åter knuffa tillbaka dessa människor i ett isolerat och ovärdigt liv.
Vad gör då den ansvariga ministern, Maria Larsson (kd). Jo, hon jagar fuskare. I ett inlägg i SvD skriver hon att vi måste komma åt fusket med assistansersättning. Det är hennes fokus. Självklart ska fusk beivras, men som det ser ut nu verkar man kasta ut barnet med badvattnet. Det blir än mer absurt när man ser vilka excesser i fester och ersättningar politiker och myndigheter ägnar sig åt.
Medan assistansbehövande måste se till att de kan göra sina behov just när en eventuell personlig assistent visar sig.

Skattelättnad ökar lyckan att ge

Regeringen gör allt för att gynna de välbeställda. Nu ska man också kunna få skatteavdrag för gåvor till välgörenhet (fast så mycket gåva blir det väl inte då längre) enligt ett förslag beskrivet i tidningen Riksdag & Departement. Insatser på upp till 2000 kr per år ska få skattelättnader - dvs skänker man bara 200 kr i månaden till någon välgörenhetsverksamhet, kan man få skatteavdrag.
En del kanske hävdar att då skänks det mer till välgörenhetsorganisationer och är inte det bra? Men varför ska alla skattebetalare vara med och subventionera olika personers önskan att ge?
Vi har ett statligt internationellt bistånd som vi alla bidrar till, vi betalar skatt till forskning, sjukvård etc i Sverige.
Risken är att staten, i linje med den nuvarande regeringens önskan om att det mesta ska ske privat, får argument att minska statens utgifter till olika verksamheter med hänvisning till privata donationer. Välgörenhet får ersätta insatser för hemlösa, funktionsnedsatta m fl.
Nu är vi verkligen tillbaka i det Adelsohn kallade "lyckan i att ge". Det behöver inte ens kosta särskilt mycket.