Skattelättnad ökar lyckan att ge

Regeringen gör allt för att gynna de välbeställda. Nu ska man också kunna få skatteavdrag för gåvor till välgörenhet (fast så mycket gåva blir det väl inte då längre) enligt ett förslag beskrivet i tidningen Riksdag & Departement. Insatser på upp till 2000 kr per år ska få skattelättnader - dvs skänker man bara 200 kr i månaden till någon välgörenhetsverksamhet, kan man få skatteavdrag.
En del kanske hävdar att då skänks det mer till välgörenhetsorganisationer och är inte det bra? Men varför ska alla skattebetalare vara med och subventionera olika personers önskan att ge?
Vi har ett statligt internationellt bistånd som vi alla bidrar till, vi betalar skatt till forskning, sjukvård etc i Sverige.
Risken är att staten, i linje med den nuvarande regeringens önskan om att det mesta ska ske privat, får argument att minska statens utgifter till olika verksamheter med hänvisning till privata donationer. Välgörenhet får ersätta insatser för hemlösa, funktionsnedsatta m fl.
Nu är vi verkligen tillbaka i det Adelsohn kallade "lyckan i att ge". Det behöver inte ens kosta särskilt mycket.

Tågtrafik och ideologi

Ulf Adelsohn har fått avgå som SJs styrelseordförande. Han är alldeles för kritisk mot marknadslösningarna inom tågtrafiken. En gammalmoderat som kommit i kontakt med verkligheten och inser det hopplösa i att fler tåg ska rulla på redan överfulla banor och att det dessutom finns lönsamhet i bara några få, där dessutom det stackars SJ ska konkurrera och gå med vinst, trots att de också måste köra på olönsamma banor. Vilken företagsekonom som helst sliter ju sitt hår över denna hopplösa ekvation (och Adelsohn verkar ha slitit av sitt). Och detta tvingar dessutom SJ att ha priser som inte kan konkurrera med flyget, så folk fortsätter att flyga längre sträckor för det är dubbelt så dyrt att åka tåg till Malmö eller Köpenhamn, som att flyga. Så var det med de miljömålen. Istället för att lyssna på dem som vet fortsätter regeringen istadigt att stirra sig blinda på sin ideologiska karta, som inte stämmer med verkligheten på någon punkt när det gäller samhällsutveckling.

När välgörenhet blir girighet

Välgörenhet är inget honnörsord för mig. Mycket av välgörenheten handlar om saker som i grunden handlar om rättvisa och solidaritet. "Det är så härligt att ge", som Ulf Adelsson, dåvarande partiledare i M hänfört utbrast. Inte ett ögonblick reflekterade han över hur det är att behöva ta emot.
De flesta sorters funktionshinder har ett riksförbund. Flera av dem ringer runt till folk och vill att de ska skänka pengar, särskilt vid den här tiden på året. Och då känns det väldigt snålt att säga nej. Men det som pengarna ska användas till är ofta självklarheter som samhället i jämlikhetens namn borde se till att dessa människor kommer i åtnjutande av.
Istället sparar samhället på de mest utsatta grupperna. Personliga assistenter, resor m m dras in, sådant som vi andra tycker är självklart. Då kanske de här välgörenhetsorganisationerna ändå kan innebära en viss kompensation för funktionshindrade, hemlösa och andra behövande.
Men inte för vår regering! De som ska kompenseras är istället de som skänker pengar. Här ska välgörenhetsgåvor bli avdragsgilla, så att de som trots allt lättar på sina plånböcker (ofta företag, stiftelser och rika privatpersoner) ska få en skattelättnad som kompensation för sin givmildhet.
Girigheten får ständigt nya ansikten.