Dags för partisplittring

Och Juholtkritiken fortsätter. Men Mona Sahlin har rätt när hon säger: Krisen är djupare än Juholts fadäser och började långt tidigare.
I själva verket började socialdemokraternas kris när man förnyade partiet i slutet på 80-talet och tog några raska steg åt höger. Vi fick ändå en borgerlig regering 1991, för tycker man höger röstar man på något högerparti. Den regeringen körde omedelbart ekonomin i botten och sossarna fick den jobbiga uppgiften att sanera ekonomin. Men man slog också in på privatiseringens väg. Borgerligheten hade dåligt rykte i finanshanteringen så Persson fick sitta kvar 1998 och också 2002 (kanske för att den självklara efterträdaren blev mördad och partiet och väljarna försökte hålla ihop sig). 2006 hade dock väljarna tröttnat på Persson. Och de nya moderaterna lockade med ord som den gamla socialdemokratin använt.
Det visade sig vara ett lyckokast. Äntligen några som vågade använda ord som arbetslinje, solidaritet och rättvisa.
Nu vet inte sossarna inte längre vad de ska göra. Högersossarna vill fortsätta på sin inslagna högerväg, men Juholt slog an en annan ton i sitt öppningstal. En ton som gav eko i ökande opinionssiffror. Men den högeranstuckna partiklicken i Stockholm vill inte köpa detta. Sedan har Juholt själv strulat till resten med sitt velande. Men det är inte så konstigt, när falangerna verkar stå så långt ifrån varandra.
Jag har sagt det förr, men jag säger det igen: det kanske är dags för en partidelning. Högergänget går till alliansen, vänstergänget slår sig ihop med vänsterpartiet. Så får vi se var det svenska folket egentligen står.

När välgörenhet blir girighet

Välgörenhet är inget honnörsord för mig. Mycket av välgörenheten handlar om saker som i grunden handlar om rättvisa och solidaritet. "Det är så härligt att ge", som Ulf Adelsson, dåvarande partiledare i M hänfört utbrast. Inte ett ögonblick reflekterade han över hur det är att behöva ta emot.
De flesta sorters funktionshinder har ett riksförbund. Flera av dem ringer runt till folk och vill att de ska skänka pengar, särskilt vid den här tiden på året. Och då känns det väldigt snålt att säga nej. Men det som pengarna ska användas till är ofta självklarheter som samhället i jämlikhetens namn borde se till att dessa människor kommer i åtnjutande av.
Istället sparar samhället på de mest utsatta grupperna. Personliga assistenter, resor m m dras in, sådant som vi andra tycker är självklart. Då kanske de här välgörenhetsorganisationerna ändå kan innebära en viss kompensation för funktionshindrade, hemlösa och andra behövande.
Men inte för vår regering! De som ska kompenseras är istället de som skänker pengar. Här ska välgörenhetsgåvor bli avdragsgilla, så att de som trots allt lättar på sina plånböcker (ofta företag, stiftelser och rika privatpersoner) ska få en skattelättnad som kompensation för sin givmildhet.
Girigheten får ständigt nya ansikten.