Det finns inga enkla jobb i staten

Nu har sossarna gått på det där med enkla jobb. Man vill skapa beredskapsjobb i statliga myndigheter och de ska vara "enkla".
Det märks att beslutsfattarna aldrig jobbat i någon myndighet, åtminstone inte på handläggarnivå. Det finns inga "enkla jobb" kvar, hur man nu definierar det. De har bortrationaliserats för länge sen. Numera ska handläggarna sköta all service själva. Inte undra på att allt tar sådan tid.
 Hur många statliga myndigheter har råd att hålla sig med vaktmästare i dessa dagar. Alla assistentjobb kräver datorvana och kunskap i svenska språket.
Det kanske finns myndigheter med mer praktiska jobb, det vet jag inte. Men alla myndigheter är hårt nedskurna, så när ska dessa nybörjare handledas?
Jag vet att den förra regeringen gjorde en sådan här satsning i regeringskansliet för att få in personer med funktionshinder. Det blev inte många jobb av det.
Men kommunerna har väl större möjlighet att anställa personer för sådant som man skulle önska görs mer av, t ex parkarbete och städning, sådant som inte kräver så stora svenskkunskaper. Men de tio miljarderna Vänsterpartiet lyckades få in i budgeten till kommunerna behövs ju till så mycket.
Jag säger bara lycka till.

Företagen som lever på bidrag

Idag uppmärksammar DN ett problem som alliansregeringen ställt till med, nämligen bidragen till företag för att de ska anställa. Enligt alliansen är bidrag bara fult när det gäller enskilda människor, inte när det gäller företag.
"För långtidsarbetslösa och nyanlända handlar det om nystartsjobb (stöd för långtidsarbetslösa motsvarande 63 procent av lönen, lika länge som arbetslösheten varat, i upp till fem år), lönebidrag (för personer med nedsatt arbetsförmåga), instegsjobb (för nyanlända), särskilt anställningsstöd (85 procent av lönen för långtidsarbetslösa i jobb- och utvecklingsgarantin) och förstärkt särskilt anställningsstöd. Till det kommer trygghetsanställning, utvecklingsanställning och offentligt skyddat arbete för personer med funktionshinder", skriver DN.
Det som händer sen är inte, vilket kanske var syftet, att de som fått in en fot på arbetsmarknaden får stanna kvar där. Nej, när bidragstiden är slut, åker den anställde ut och företaget fixar en ny person med bidrag. Detta är satt i system, särskilt bland småföretag. M a o är det vi skattebetalare som subventionerar jobben i låglönebranscher som städning, restaurang-och cafébranschen, taxi m fl.
De branscher som verkligen skulle behöva stöd är istället den offentliga sektorn (där är ju syftet att skatten betalar), framför allt vård, skola och omsorg. En omfördelning av pengar som går till att underhålla företag som inte ens är seriösa nog att anställa på längre sikt, utan missbrukar systemet, till de verksamheter som vi medborgare förväntar oss ska finansieras med skattemedel vore av godo (och då menar jag inte privata koncerner som Aleris m fl).
Låt privat vara privat och lägg pengarna i den offentliga sektorn.

När välgörenhet blir girighet

Välgörenhet är inget honnörsord för mig. Mycket av välgörenheten handlar om saker som i grunden handlar om rättvisa och solidaritet. "Det är så härligt att ge", som Ulf Adelsson, dåvarande partiledare i M hänfört utbrast. Inte ett ögonblick reflekterade han över hur det är att behöva ta emot.
De flesta sorters funktionshinder har ett riksförbund. Flera av dem ringer runt till folk och vill att de ska skänka pengar, särskilt vid den här tiden på året. Och då känns det väldigt snålt att säga nej. Men det som pengarna ska användas till är ofta självklarheter som samhället i jämlikhetens namn borde se till att dessa människor kommer i åtnjutande av.
Istället sparar samhället på de mest utsatta grupperna. Personliga assistenter, resor m m dras in, sådant som vi andra tycker är självklart. Då kanske de här välgörenhetsorganisationerna ändå kan innebära en viss kompensation för funktionshindrade, hemlösa och andra behövande.
Men inte för vår regering! De som ska kompenseras är istället de som skänker pengar. Här ska välgörenhetsgåvor bli avdragsgilla, så att de som trots allt lättar på sina plånböcker (ofta företag, stiftelser och rika privatpersoner) ska få en skattelättnad som kompensation för sin givmildhet.
Girigheten får ständigt nya ansikten.