Män tar inte ansvar för sitt liv

Våra domstolar har hamnat i ett dilemma. Hur ska de se på sexbrott där gärningsmannen påstår att han begått handlingen i sömnen?
Som vanligt koncentreras fokus på hur mannen upplevt det hela. Stackarn visste ju inte vad han gjorde. Flera män som påstått sig ha sovit under akten har blivit frikända.
Men handlingen har ju trots allt ägt rum och kvinnan är ju faktiskt våldtagen. De som frikänts har hävdat att de gått i sömnen som barn.
Som vanligt blir det kvinnans ansvar att fråga varje man hon delar sovrum med om han gått i sömnen som barn för att kunna bestämma om hon vill sova där eller inte.
Män, dock inte alla är det väl bäst man understryker, tar sällan ansvar för sin sexualitet. Det är kvinnan som har med sig kondomer i handväskan om hon går ut för att ha trevligt. Det är männen som känner sig lurade om en kvinna blir med barn som hon vill behålla. Men om han inte vill ha barn (eller är rädd att bli smittad av något) är det väl lika mycket hans skyldighet att ta ansvar för sitt liv och skydda sig.
Dessvärre verkar alltför många män tänka med underlivet, också i sömnen.

Ett skönhetsdilemma

Socialstyrelsen vill skärpa kontrollen över skönhetsoperationer. Det låter på ett sätt bra. Idag kan vilken klåpare som helst tydligen utföra dessa operationer och de stackare som sprutat in botox lite här och var ser ju ofta ut hursomhelst.
Samtidigt är det ett problem om dessa operationer ska skötas av ordinarie sjukvård. Vi har redan brist på både läkare och sjuksköterskor och ska dessa dessutom ta hand om fullständigt onödiga ingrepp (jag talar inte om defekter eller sådant som orsakats av skada) står vi inför nya problem.
För även om jag tycker dessa personer ska stå för hela kostnaden för sina ingrepp, kan många inom sjukvården uppleva att det är mer lönsamt att arbeta med sånt här än med ordinarie sjukvård.
Ett lyxproblem som skapar nya dilemman för en redan pressad bransch. Suck.

Subventionerade hyresrätter eller bostadsbidrag?

Stockholms handelskammare tror att den nya lagen om andrahansuthyrning av bostadsrätter kommer att ge 24 000 nya lägenheter för bostadssökande. Och regeringen har gett grönt ljus för bostadsspekulation och ocker med sin nya lag om fri hyressättning och förbud att överklaga till Hyresnämnden.
För det första kan man undra om det verkligen kan finnas så många uthyrningsbara bostadsrätter. Men är man rik kan man ju köpa upp några och hyra ut. En ny spännande nisch att exploatera.
För det andra: hur ska unga människor utan bostad klara att betala ockerhyror? De har ju inte ens råd att betala hyran i en nybyggd hyresrätt om de skulle erbjudas en. Regeringen vill tydligen hellre betala ut bostadsbidrag än subventionera byggande av hyresrätter. Ett tips: eftersom ni i regeringen helst ger bidrag till företag och inte till behövande personer (men gärna till välbeställda) kanske ändå ett bidrag till hyresrätter är mer frestande (fast regeringen avskyr hyresrätter förstås, ett dilemma onekligen).
För det tredje: unga människor som kanske vill bilda familj och skapa ett eget liv är kanske inte betjänta av att bo i andra hand. Andrahandsboende är ju per definition tillfälligt.
Så dilemmat finns kvar. Vid det här laget misströstar man om att alliansen ska åstadkomma något överhuvudtaget när det gäller boendet. Kanske finns chans till ändring först 2014?

Otydlighet sänker S

Det är kul att ha ett stort parti. Men till slut blir det problematiskt. Socialdemokraternas dilemma är att de har hela skalan av politiska åsikter i sina led, från moderater till vänsterpartister (fast alla kallar sig socialdemokrater). Men när alla dessa ska tillfredställas blir politiken otydlig. Och det blir särskilt svårt i för väljarna viktiga frågor som vinst eller ej i välfärden, utbyggd kärnkraft eller ej, europakt eller ej.
Man vill låtsas som om man är ett stort parti, men när åsiktskillnaderna också blir tydliga bland toppolitikerna som leder partiet, får man de kriser vi just sett. Och de kommer inte att försvinna med Stefan Löfven.
Istället blir partiet ett "å ena sidan, å andra sidan"-parti, där de interna kompromisserna till slut skapar en otydlighet om vad man vill som kommer att stöta bort väljare. De flesta väljare har några frågor de inte vill kompromissa med och där tydlighet från partiers sida avgör valet. Är man otydlig eller kompromissande om det mesta förlorar man i trovärdighet och också antal väljare.

Alliansens dilemma

Efter några dagars insupande av den annalkande våren kan man åter ta del av nyhetsflödet och glädja sig åt nyheten att de rödgröna drar ifrån i Sifos opinionsmätning.
Väljarna går inte längre på alliansens retorik. De har ju skapat ett dilemma åt sig själva genom att föra en för dem själva mycket lyckad politik. Det systemskifte som snabbt äger rum nu är ju precis vad de ville åstadkomma. Deras problem är dock att ur väljarnas synpunkt är den helt misslyckad. De har ju gjort precis motsatsen till vad de sagt att de ska göra. I längden går det inte att använda vänsterretorik och föra högerpolitik.