Otydlighet sänker S

Det är kul att ha ett stort parti. Men till slut blir det problematiskt. Socialdemokraternas dilemma är att de har hela skalan av politiska åsikter i sina led, från moderater till vänsterpartister (fast alla kallar sig socialdemokrater). Men när alla dessa ska tillfredställas blir politiken otydlig. Och det blir särskilt svårt i för väljarna viktiga frågor som vinst eller ej i välfärden, utbyggd kärnkraft eller ej, europakt eller ej.
Man vill låtsas som om man är ett stort parti, men när åsiktskillnaderna också blir tydliga bland toppolitikerna som leder partiet, får man de kriser vi just sett. Och de kommer inte att försvinna med Stefan Löfven.
Istället blir partiet ett "å ena sidan, å andra sidan"-parti, där de interna kompromisserna till slut skapar en otydlighet om vad man vill som kommer att stöta bort väljare. De flesta väljare har några frågor de inte vill kompromissa med och där tydlighet från partiers sida avgör valet. Är man otydlig eller kompromissande om det mesta förlorar man i trovärdighet och också antal väljare.

Världens dyraste toppmöte

Så är vi då med i pakten. För 100 miljarder kr får Reinfeldt delta i ett toppmöte.
Här hemma kramar vi ur den offentliga välfärden till sista (svett)droppen och personalen går på knä medan elever, patienter och gamla far illa i riskkapitalverksamheter (och även kommunala med de få resurser som ställs till buds).
Infrastrukturen skriker efter underhåll, det talas i parti och minut om att vi måste satsa på grön teknik och grön ekonomi, men investeringar lyser i stort sett med sin frånvaro.
Forskningen behöver pengar för att genomföra oberoende forskning.
Vi måste hålla i pengarna och tänka på utgiftstaket, gnäller Borg. Men när det gäller att få sitta med vid de storas bord skys inga medel. Då är 100 miljarder peanuts.
Hur kan denna regering fortfarande ha någon ekonomisk trovärdighet?

Sverige bakbinds i europakten

Kapitalismen har till slut löpt sådan amok att man på World Economic Forum i Davos börjar fråga sig om det som händer i vår globaliserade värld är rimligt. T o m de som brukar jubla över bonusar och ekonomisk bärsärkagång har fått en bekymrad rynka i pannan.
Anders Borg är där, men förstår han vad som händer. Eller håller han fast vid dödsdömda idéer som europakten, där han vill sitta med för att få umgås med "de stora". Något inflytande lär inte lille Borg få, trots att han drar med Sverige i överstatliga regler för den ekonomiska politiken som kommer att bakbinda oss när vi behöver investera istället för att spara och skära ned i en kommande lågkonjunktur.
Och sossarna är med. Nu när högerkrafterna fått mark under fötterna igen i partiet vågar de inte riskera att missa chansen att så småningom få tillgång till de viktiga beslutsrummen. De har ställt villkor, men det ska bli ytterst intressant att se om de hoppar av när villkoren inte uppfylls. Makt är alltid viktigast. Och makten sitter allt längre ifrån Sverige. .

Sossarna har bytt sida

Håkan Juholt må ha strulat och vimsat en del, men han var i alla fall klar över vissa saker. T ex att Sverige inte skulle gå med i europakten, denna centralistiska lösning på euroländernas ekonomiska politik.
Men ledarlösa som de var, bestämde sig de styrande socialdemokraterna för att nu kunde de göra upp med regeringen. Man kan sen säga att Löfven inte var med på beslutet, men å andra sidan lär han inte vara emot det. Men skulle han vara det, har man ju bakbundit honom.
Och väljarna kan ju knappast komma rusande när sossarna sätter sig i regeringens knä omedelbart efter att Håkan Juholt försvunnit. Vilken trovärdighet ger det som alternativ till den sittande regeringen?
Och är det den här politiken som sossarna vill tala hela tiden, så är det många som inte kommer att lyssna. Vi har hört det förut.

Tack Persson för folkomröstningen

Man kan vara glad att Göran Persson inte längre är minister (i någon form). I en intervju på Newsmill säger han att det är självklart att Sverige ska gå med i europakten, vi har ju gjort vår budgetsanering. Han tror mer på euron som idé än han gjorde som minister.
Samtidigt talar han direkt emot just det. Han menar att budgetsanering utifrån EUs piska inte skulle ha någon legitimitet (och det har han ju rätt i). Han säger: "För mig handlade det om att säkra legitimitet för de demokratiska institutionerna. Att få en piska från Bryssel hade inte underlättat, tvärtom. Saneringen var vårt eget projekt och vår egen retorik. Det fanns en stor folkmajoritet som var mot att vara beroende av lån."
Så hur ska han ha det? Stabilitetspakten kom till för att länderna skulle klara att ha en gemensam valuta. Ingen brydde sig om den, varken Tyskland när det begav sig, eller Grekland och Spanien (men lilla Portugal betalade i en första vända). När det kommer till kritan är var och en sig själv närmast. Persson säger det ju själv; saneringen var ett svenskt projekt, med en folkmajoritet som var emot lån (nåja, folk var väl inte direkt positiva till saneringen heller).
Men vi gjorde det för Sverige, inte för EU.
I de flesta euroländer har inte heller folk fått rösta om de ville gå med i EMU. Plötsligt stod de där med en ny valuta som gjorde allting dyrare. Ingen förankring eller legitimitet. Och nu får de
mest utsatta skörda frukterna av politikernas självsvåldighet.
Vi får ändå tacka Persson för att vi fick folkomrösta. Även om nejet fick honom att helt tappa geisten, när han insåg att han inte skulle få sitta med vid de storas bord.