EU blir till slut som FN

Ska EU ta in fler medlemmar? Det tycker Jean-Claude Juncker, EU-kommissionens ordförande. Han är nog ganska ensam om det. Nu vill han inleda förhandlingar med de två ansökarländerna Albanien och Moldavien. Annars riskerar vi ett nytt krig på Balkan, menar han.
Men EU är knappast i skick att ta emot fler medlemmar, särskilt inte på den nivå Albanien och Moldavien (Europas fattigaste land) befinner sig.
Storbritannien, ett av få nettoinbetalande länder, försvinner. De som kommer in blir ytterligare bidragsmottagare. Och vi får ytterligare EU-migranter som dras in i tiggarnätverken.
EU har ju redan förlorat legitimitet i flera länder, framför allt Polen och Ungern. De bryr sig inte om EU-dekreten och trampar på de viktiga demokratiska principerna. M a o har EU stora problem att hantera utan att nya fattiga länder kommer in under parollen "annars blir det krig igen på Balkan".
De östeuropeiska tog man ju in för att de skulle komma in i västvärmen fast inte alla (Bulgarien och Rumänien) inte uppfyllde de ekonomiska kriterierna, vilket f ö också gällde Grekland.
EU behöver inte fler medlemmar just nu. Det är redan att få ihop dem som är med. Annars riskerar EU att bli som FN, ett viktigt forum vars regler man struntar i när det passar.

Är politik bara att lyssna på folkopinionen?

Idag skriver en professor vid statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet, Peter Esaisson, på DN Debatt och menar att den politiska eliten satt den demokratiska lyhördheten ur spel genom att inte lyssna på medborgarna. Han tar förstås flyktingpolitiken som exempel, men hänvisar också till hbtq och jämställdhet. Han skriver: "I Sverige finns flera exempel på hur en brett definierad beslutselit enats om att förändra landet. Förbättringen av hbtq-personernas ställning och rättigheter är ett exempel. Den stärkta jämställdheten mellan män och kvinnor ett annat". 
Han skriver också: När ett samlat politiskt etablissemang påstår en sak som många människor ifrågasätter uppstår legitimitetsproblem. Vem ska man lyssna på om man inte vill stödja radikala alternativ?
Det här är ju ett väldigt märkligt förhållningssätt för en statsvetarprofessor. Är demokratisk lyhördhet att alltid följa tillfälliga opinioner?
När det gäller flyktingpolitiken lyssnar ju många t ex på SD. De har ju i princip bildats för att de inte vill ha några invandrare i Sverige. Andra håller inte med om detta och har då röstat på andra alternativ. Och ingen ska väl just i flyktingsammanhang säga att eliten inte har ändrat sig.
Och hur skulle jämställdhet och hbtq-personers ställning ha tett sig om ingen gått före och talat om fördelarna med förd politik. Och andra har inte instämt och förordat en annan politik, t ex KD. Men i en demokrati är det majoriteten som får bilda regering. Folk har fått ta ställning utifrån olika partiers program.
Politikens roll är ju inte bara att lyssna, den är också att vilja. Sen får folket lägga sin utslagsröst. Det borde väl en professor i statsvetenskap ha klart för sig.

Tack Persson för folkomröstningen

Man kan vara glad att Göran Persson inte längre är minister (i någon form). I en intervju på Newsmill säger han att det är självklart att Sverige ska gå med i europakten, vi har ju gjort vår budgetsanering. Han tror mer på euron som idé än han gjorde som minister.
Samtidigt talar han direkt emot just det. Han menar att budgetsanering utifrån EUs piska inte skulle ha någon legitimitet (och det har han ju rätt i). Han säger: "För mig handlade det om att säkra legitimitet för de demokratiska institutionerna. Att få en piska från Bryssel hade inte underlättat, tvärtom. Saneringen var vårt eget projekt och vår egen retorik. Det fanns en stor folkmajoritet som var mot att vara beroende av lån."
Så hur ska han ha det? Stabilitetspakten kom till för att länderna skulle klara att ha en gemensam valuta. Ingen brydde sig om den, varken Tyskland när det begav sig, eller Grekland och Spanien (men lilla Portugal betalade i en första vända). När det kommer till kritan är var och en sig själv närmast. Persson säger det ju själv; saneringen var ett svenskt projekt, med en folkmajoritet som var emot lån (nåja, folk var väl inte direkt positiva till saneringen heller).
Men vi gjorde det för Sverige, inte för EU.
I de flesta euroländer har inte heller folk fått rösta om de ville gå med i EMU. Plötsligt stod de där med en ny valuta som gjorde allting dyrare. Ingen förankring eller legitimitet. Och nu får de
mest utsatta skörda frukterna av politikernas självsvåldighet.
Vi får ändå tacka Persson för att vi fick folkomrösta. Även om nejet fick honom att helt tappa geisten, när han insåg att han inte skulle få sitta med vid de storas bord.