Rörlig skolstart bäst

Nu flaggar utbildningsminister Gustav Fridolin för obligatorisk skolstart vid sex års ålder. Alla ska börja skolan då. Men hur är det med att ta hänsyn till enskilda elevers behov? Det här är ju bara ännu ett förslag för likriktning av barn trots allt tal om motsatsen.
Jag vet inte när de slutade med skolmognadsprov, men de fanns när jag började skolan i slutet på 50-talet. Då gjordes ett test med barnen för att se om de var redo att börja skolan vid sju års ålder.
En del var inte det och fick vänta ett år. Inget konstigt med det.
Det borde vara en självklarhet att invänta barns egen mognadsprocess. En del barn, särskilt flickor, skulle t o m kunna börja tidigare än sex år. Och en del skulle behöva vänta till åtta års ålder, särskilt om de har svårt att sitta still och koncentrera sig.
Ja, men barnen har sina kompisar från förskolan hävdas det då. Men i förskolan (eller dagis som vi sa tidigare) är ju barnen i olika åldrar. Det behöver inte vara någon stor sak om vuxna inte hela tiden tjatar om ålder. Vi är så åldersfixerade i det här landet.
Tänk om och inför rörlig skolstart istället. Det kanske alla skulle må bättre av.

Björklunds felsyner

Björklund har rätt i en hel del när det gäller skolan. Men han bortser från stora delar av verkligheten.
Han tittar på den finska skolan och menar att de har så goda resultat för att lärarna fortfarande åtnjuter stor respekt i det finländska samhället. Men han ser inte hur befolkningssammansättningen ser ut. I Finland finns relativt få invandrare i förhållande till befolkningen som helhet. I vissa svenska skolor talas tiotals språk och många elever har inte hunnit tillägna sig tillräckligt med svenska innan de placeras i en vanlig klass. Det påverkar inte bara den enskilda eleven utan också den omgivande klassen.
Björklund vill att man ska börja skolan tidigare, han har t o m talat om femåringar. Det finns säkert femåringar som är skolmogna, framför allt flickor. Men det talas aldrig om att vissa (särskilt pojkar) inte är skolmogna ens vid åtta års ålder. Förr gjordes skolmognadsprov och man lät dem som inte klarade provet stå över ett år. Det gynnade säkert de flesta barn (och kanske slapp de då få någon bokstavskombination typ ADHD stämplad på sig), men för många föräldrar kanske det är svårt att ta.
Betyg är Björklunds käpphäst. Det är ett faktum att betyg gynnar och stimulerar de duktiga, men kan sänka dem som har svårigheter. Skriftliga omdömen i kombination med utvecklingssamtal är att föredra åtminstone till årskurs 6. Tycker de skriftliga omdömena och samtal ska fortsätta i högstadiet, men att de kan kombineras med betyg också. Då blir det tydligare för eleven vad bokstavs- eller sifferkombinationen står för (om man nu kan bestämma sig för vilket system man ska ha). Betyget handlar mer om att ha ett urvalsinstrument till gymnasiet, men i privatiseringens spår avgör väl ändå annat idag (de s k friskolorna får ju välja bort elever).
Däremot håller jag med Björklund om att när man ser hur det ser ut i vissa skolor, lite ordning och reda och disciplin faktiskt behövs (t ex att inte svära åt andra elever och lärare, använda mobilen på lektionerna etc) Förstod inte Maria Wetterstrands tal om kreativitet i en TV-debatt häromdagen som någon slags motsats till detta. Vem kan vara kreativ i ett rörigt och stökigt klassrum?