Björklunds felsyner

Björklund har rätt i en hel del när det gäller skolan. Men han bortser från stora delar av verkligheten.
Han tittar på den finska skolan och menar att de har så goda resultat för att lärarna fortfarande åtnjuter stor respekt i det finländska samhället. Men han ser inte hur befolkningssammansättningen ser ut. I Finland finns relativt få invandrare i förhållande till befolkningen som helhet. I vissa svenska skolor talas tiotals språk och många elever har inte hunnit tillägna sig tillräckligt med svenska innan de placeras i en vanlig klass. Det påverkar inte bara den enskilda eleven utan också den omgivande klassen.
Björklund vill att man ska börja skolan tidigare, han har t o m talat om femåringar. Det finns säkert femåringar som är skolmogna, framför allt flickor. Men det talas aldrig om att vissa (särskilt pojkar) inte är skolmogna ens vid åtta års ålder. Förr gjordes skolmognadsprov och man lät dem som inte klarade provet stå över ett år. Det gynnade säkert de flesta barn (och kanske slapp de då få någon bokstavskombination typ ADHD stämplad på sig), men för många föräldrar kanske det är svårt att ta.
Betyg är Björklunds käpphäst. Det är ett faktum att betyg gynnar och stimulerar de duktiga, men kan sänka dem som har svårigheter. Skriftliga omdömen i kombination med utvecklingssamtal är att föredra åtminstone till årskurs 6. Tycker de skriftliga omdömena och samtal ska fortsätta i högstadiet, men att de kan kombineras med betyg också. Då blir det tydligare för eleven vad bokstavs- eller sifferkombinationen står för (om man nu kan bestämma sig för vilket system man ska ha). Betyget handlar mer om att ha ett urvalsinstrument till gymnasiet, men i privatiseringens spår avgör väl ändå annat idag (de s k friskolorna får ju välja bort elever).
Däremot håller jag med Björklund om att när man ser hur det ser ut i vissa skolor, lite ordning och reda och disciplin faktiskt behövs (t ex att inte svära åt andra elever och lärare, använda mobilen på lektionerna etc) Förstod inte Maria Wetterstrands tal om kreativitet i en TV-debatt häromdagen som någon slags motsats till detta. Vem kan vara kreativ i ett rörigt och stökigt klassrum?

Vart tog "dom" vägen?

Det är jobbigt att läsa många kommentarer och bloggar rent språkligt. Jag ryser varje gång jag stöter på den allt vanligare sammanblandningen mellan "dem" och "de".
Hör inte människor hur fel det låter när man säger "jag gav till de" eller "när dem gick till skolan"?
Detta är bara ett av de många bevisen för hur flummig skolan blivit. Det är väl för jobbigt att lära ut om satsdelar och skillnaden mellan subjekt och objekt. Det kan ju förta kreativiteten hos eleverna gubevars.
Men om man inte klarar att skilja mellan dem och de så finns ju den utmärkta medelvägen "dom". Dom ersätter dem och de och är numera helt godtaget även i skriftspråket. Så dom som inte kan ger sin text ett mer lättläst intryck om dom använder "dom".