Nu dumsparar man igen

Nu är vi där igen! Myndigheterna ska spara. I polisens fall, som DN beskriver idag, betyder det att poliser gör civilanställdas jobb. De ska sköta administration, mocka i stallet (ridande polis), administrera pass m m. Istället för att göra det de utbildats för.
Detta går igen i hela staten och kommunerna. Mer och mer administration som förr sköttes av sekreterare och vaktmästare, sköts nu av handläggande personal.De som anställts som specialister inom något område, förväntas nu sköta all egenadministration själv. Ny teknik har självklart gjort rationaliseringar inom administrationen möjliga och rimliga (och det var väldigt vad snabbt det gick för män att börja skriva på tangentbord när det stod en skärm framför dem).
Men att börja dumspara, som man nu gör på många håll är i längden väldigt ineffektivt och dyrt.
Man börjar alltid med att spara nederst i pyramiden, med dem som tjänar minst. I det längsta behåller man chefer som kanske inte behövs. I de flesta statliga myndigheter finns minst en chefsnivå för mycket. Det märks mycket mer om baspersonal försvinner än om ett lager chefer gör det. Ändå är det cheferna man värnar om (det är ju i den kretsen högsta chefen umgås).
Och i den privata sfären är det än värre. Ut med fast anställda och in med bemanningsföretag. Och Volvo är ett skräckexempel. Där föreslås en höjning av arvodet till styrelseordföranden Carl-Erik Svanberg med 44 procent, dvs en miljon kronor, till 3,25 miljoner. Inte underligt att 4 400 samtidigt måste gå. Ändå är det ju inte Svanberg som bygger bilarna......

I girigbukarnas tid

När ska vi vanliga löntagare anse att måttet är rågat? Hur länge ska vi finna oss i att lönerna stagnerar medan chefer, företagsägare, aktiespekulanter, banker och andra företag gör miljon-till miljardvinster på vår bekostnad?
Det är som om alla hämningar släppt i samhället. Överallt breder girigheten ut sig, alltid på vår gemensamma bekostnad. Allt ifrån vinsterna i vår inte längre gemensamma välfärd till enskilda personer som skor sig eller delar ut ökade förmåner till sig själva (nu sist Reumatikerförbundets ordförande som spelar dum, jag vägrar tro att man kan vara så korkad i den positionen, till riksdagsledamöterna som värnar om sina förmåner som skiljer dem från den övriga befolkningens villkor och som därför inte heller förstår hur vanliga människor har det).
För att inte tala om de s k reformer som alliansen genomfört som gett girigheten fritt spelrum. Det gäller arbetskraftsinvandringen där man är ovillig att se hur skrupellösa företag importerar människor till slavarbete och det gäller bostadsfrågorna, där man inte är intresserad av att lösa bostadsbristen i storstäderna, utan går andrahandsuthyrare till mötes genom att ge möjligheter till orimliga hyror och ta ifrån hyresgästerma rätten att överklaga.
Det är dags att protestera tydligare. Det räcker inte med upprop på facebook. Nu måste alla vi som snart inte står ut med samhällsutvecklingen ut och säga vår mening IRL.

Kanske flit börjar löna sig

Flit kanske kan börja löna sig. DN citerar en TT-notis om att unga kvinnor är de flitigaste studenterna. Kvinnor har alltid behövt kämpa mer för att komma fram i yrkeslivet. Det vet unga kvinnor. Redan i skolan har nu flickor bättre resultat i snitt än pojkar.
Pojkar och män har länge kunnat förlita sig på sitt kön för att komma framåt (minns den gamla devisen från kvinnodominerade Kommunal "vill du ha högre lön- byt kön"). Män har dominerat chefspositionerna i samhället och män har oftast sett till män när det varit dags för nya rekryteringar. Men samhället förändras, även om det går långsamt.
Kanske kan 10-talet bli kvinnornas årtionde på arbetsmarknaden. Det börjar bli dags för killarna att skärpa till sig om de vill hänga med.

Ledarnas modell skapar jasägare

I en debatt i DN skriver fackförbundet Ledarna att det är omodernt att förhandla för grupper och att det är bättre om individen själv får förhandla om sin lön.
Ja, det låter ju käckt. Men fortfarande finns det ju en pott att förhandla om för den enskilda medlemmen. Ska facket vara med och förhandla fram den? Eller är det upp till arbetsgivaren att bestämma att "visst får du förhandla för dig själv" men förhandlingsutrymmet är minimalt.
"Löneutvecklingen ska styras av prestation och resultat", skriver Ledarna. Ja, om medarbetaren blivit sedd ja, och inte t ex mobbad. Chefer är också människor, merparten dessutom män fortfarande. Och män ser män och hur de presterar. Hur blir det med jämställdheten i det här systemet? Vem har överblick över det?
Det är ingen tillfällighet att det är Ledarna som för fram de här idéerna. De är ju den starkare parten i en sådan här förhandling med den vanliga löntagaren, har mer överblick och tillgång till information. Och för dem som kan tala för sig själva överväger naturligtvis fördelarna.
Men risken är att med det här systemet blir företagen också fulla av jasägare. Vem vill stöta sig med chefen genom att påpeka olika brister eller kritisera felaktigheter när man sen ska löneförhandla med vederbörande. Vårt redan tysta arbetsliv kommer att bli ännu tystare.

Lönesättande samtal - för de starka

Apropå individualisering - ett nytt sätt att undergräva fackföreningarnas roll är de s k lönesättande samtalen som nu genomförs på många håll i den statliga sektorn och som ersätter de vanliga fackliga löneförhandlingarna. Det innebär att varje anställd för ett individuellt samtal med sin chef om hur vederbörande presterat under perioden och sedan presenterar chefen den lönesumma arbetsgivaren vill ge. Löntagaren kan då skriva under att det är OK eller gå vidare till sin fackförening om vederbörande är missnöjd.
Detta kan ju låta bra och att man får en chans att diskutera sina prestationer med sin chef. Det är säkert bra för dem som har goda relationer med sin chef. Men den här typen av individualisering riskerar också att tysta de redan tysta arbetsplatserna ännu mer. Vem vill vara kritisk och inopportun om det riskerar att gå ut över lönen?
Dessutom kan det påverka det redan växande gapet mellan mäns och kvinnors löner. Vi vet att män ser män i större utsträckning än de ser kvinnor på en arbetsplats. Också kvinnliga chefer tenderar att se män i högre grad. Det här systemet riskerar att ytterligare missgynna kvinnor i lönehänseende.
Och hur blir det med dem som är ovana att göra sin röst hörd? Som inte kan/vill/törs ifrågasätta det chefen säger. Som tyst accepterar och ännu mindre vill bråka genom att gå vidare till facket?
Ja, hur uppfattas det att inte skriva under, utan istället gå vidare till facket? Är man en "besvärlig person" då?
De kollektiva lösningarna motarbetas i dagens Sverige. Du ska alltid vara dig själv närmast i alla lägen. Då är det också ditt eget fel om du missgynnas eller misslyckas.

Män ser män

Det är bra att jämställdheten framhålls tydligt som en viktig ingrediens i det offentliga svenska arbetslivet. Vi har lagstiftning, regler och policies vilka självklart är en viktig påtryckningsfaktor för att öka jämställdheten, framför allt på sikt.
Det riktigt svåra är att komma åt de underliggande och informella strukturerna. De handlar om hur vi uppfattar varandra som kön. Det är inte så att män medvetet tycker att kvinnor ska ha lägre lön eller ens att kvinnor inte ska vara chefer. Men hur vi uppfattar våra könsroller och attityderna till dem ligger mycket djupare än hur vi intellektuellt tar ställning.

Här några exempel på hur den informella maktsstrukturen kan ta sig uttryck:

- Män jämför sig med andra män, i stort sett aldrig med kvinnor
- Därför förstår inte heller män att män generellt har mer makt i samhället, de upplever ju sig ofta maktlösa i förhållande till andra män och det är det som räknas
- Män degraderar nästan aldrig andra män. Därför kan män som saknar kompetens för särskilt chefsposter, ändå få sådana, särskilt om de ingått i samma nätverk sedan länge (t ex gått utbildningar eller gjort militärtjänst samtidigt)
- Kvinnor som vill göra karriär måste tillägna sig manliga synsätt och uttrycksformer för att komma ifråga och bli synliga
- Både kvinnor och män ställer högre krav på kvinnliga chefer
- Kvinnor är ofta mer pragmatiska och vill få saker gjorda, snarare än att ägna sig åt maktspel i hierarkierna
- Män deltar gärna i tävlandet om makten och de tävlar med andra män
- Kvinnliga chefer är inte alltid intresserade eller medvetna om detta tävlande, vilket gör att män har svårare att förhålla sig till kvinnliga chefer
- Kvinnor har lättare att arbeta utanför hierarkiska system
- Kvinnor ser ofta mer till kompetens än till ”nätverk” när de bedömer andra anställda och sökande till tjänster

Det betyder inte att kvinnor självklart skulle vara bättre chefer, det handlar om svårigheten för kvinnor att få chansen.
Att komma åt den här typen av strukturella och ofta omedvetna synsätt är den verkliga utmaningen för jämställdheten.

Skolan som lekstuga

Det finns ett område inom politiken där jag definitivt inte håller med vänstern. Det gäller skolan. Jag är ingen fan av Björklund, men dessvärre har han oftast rätt på detaljplanet. Han vill t ex återförstatliga skolan, vilket jag håller fulständigt med om. Kommunaliseringen var de första spiken i kistan för dagens skola. Att han sen inte förstår att det här med skolpeng och privatiseringar skapar segregering och motverkar en skola lika för alla är tragiskt, för då kommer man inte åt grundproblemet.
Idag skriver Björklund på DN Debatt http://www.dn.se/debatt/elever-ska-inte-vara-med-och-bestamma-lararens-lon-1.1109892 om något så osannolikt flummigt som tycks tillämpas i vissa kommuner, att man inte kan tro att det är sant. Eleverna får sätta betyg på lärarna och dessa betyg ska sen ligga till grund för lönesättning av lärarna.
Björklund ger alla goda motargument själv, men det vore klädsamt om vänstern omprövade sin skolpolitik. Det är som om de fortfarande sitter i skolbänken och grämer sig över sina orättvisa betyg och vill ge igen på lärarna. Ja, betyg är ett problem och de är ofta orättvisa, precis som chefers lönesättning av anställda kan vara det och där ovidkommande saker som personkemi, utseende och frispråkighet kan påverka lönen, snarare än prestationen i sig. Då kan man ju bara föreställa sig hur elever, som på intet sätt är tränade i att bedöma prestationer kan döma. De flesta har väl upplevt att i vuxen ålder ompröva sin inställning till vissa lärare och inse att de faktiskt var rätt bra på det de gjorde.
Det här är en viktig samhällsfråga som vänstern inte kan flumma bort.