I girigbukarnas tid

När ska vi vanliga löntagare anse att måttet är rågat? Hur länge ska vi finna oss i att lönerna stagnerar medan chefer, företagsägare, aktiespekulanter, banker och andra företag gör miljon-till miljardvinster på vår bekostnad?
Det är som om alla hämningar släppt i samhället. Överallt breder girigheten ut sig, alltid på vår gemensamma bekostnad. Allt ifrån vinsterna i vår inte längre gemensamma välfärd till enskilda personer som skor sig eller delar ut ökade förmåner till sig själva (nu sist Reumatikerförbundets ordförande som spelar dum, jag vägrar tro att man kan vara så korkad i den positionen, till riksdagsledamöterna som värnar om sina förmåner som skiljer dem från den övriga befolkningens villkor och som därför inte heller förstår hur vanliga människor har det).
För att inte tala om de s k reformer som alliansen genomfört som gett girigheten fritt spelrum. Det gäller arbetskraftsinvandringen där man är ovillig att se hur skrupellösa företag importerar människor till slavarbete och det gäller bostadsfrågorna, där man inte är intresserad av att lösa bostadsbristen i storstäderna, utan går andrahandsuthyrare till mötes genom att ge möjligheter till orimliga hyror och ta ifrån hyresgästerma rätten att överklaga.
Det är dags att protestera tydligare. Det räcker inte med upprop på facebook. Nu måste alla vi som snart inte står ut med samhällsutvecklingen ut och säga vår mening IRL.

Bostadspolitik á la 30-tal

I Sverige på 30-talet fanns inte allmännyttan. Alla bostäder var privata. Ockerhyror och dålig skötsel av husen var legio. Bostadsbristen var monumental och familjer med sex barn bodde hopträngda i enrumslägenheter, ofta utan toalett inomhus.
Detta bestämde sig socialdemokraterna att ändra på. Man såg bostaden som en social rättighet snarare än ett investeringsobjekt för välbeställda.
Man började med att bygga s k barnrikehus i det som nu kallas närförorter. Sedan kom ABC-områden som Vällingby och Farsta (och liknande område växte fram i Malmö och Göteborg). 10- och 20-talisterna flyttade in i dessa hus. Rejäla hus med låga hyror och god standard. En dröm för den nu äldsta generationen att flytta till.
Under kriget växte nativiteten starkt och på 60-talet stod de stora 40-talistkullarna och ropade efter bostäder, samtidigt som en invandring sakta började öka.
Så man planerade och byggde det omtalade miljonprogrammet. Kanske inte lika välplanerade områden som tidigare, men ändå med god standard för de boende.
På 70-talet hade man byggt bort bostadsbristen och det fanns t o m tomma lägenheter.
Dessa hus byggdes med subventioner och ägdes (och ägs till del fortfarande) av kommunens bostadsbolag. Det gjorde också att hyrorna kunde hållas nere och en vanlig arbetarfamilj hade råd att bo där och kanske t o m ge barnen eget rum.

Idag är allt detta raserat. Vi har lika stor bostadsbrist som på 30-talet. Också idag får stora familjer tränga ihop sig i små lägenheter, mest för att de inte har råd med något större, även om det skulle finnas. Bostadsministern föreslår att människor ska bo inneboende och i andra hand (och han förutsätter också att det finns andrahandslägenheter i stor skala. Kanske för att spekulanter köpt upp flera lägenheter att hyra ut i andra hand, i värsta fall till ockerhyror.)
De enda subventioner kommunen består med är till dem som köper sina hyresrätter till underpris.
Vi är tillbaka på ruta ett. Och det tog bara tio år att komma dithän.