Varje steg mot jämställdhet är politiskt

Äntligen har fokus börjat hamna på männen i jämställdhetsdebatten. Regeringen har t o m gjort en särskild utredning, "Män och jämställdhet", som presenterades häromdagen av utredaren Svend Dahl.
Det är nämligen männen som saknats i diskussionen om jämställdhet. Att frågorna från början drevs av kvinnor är ju ganska naturligt, det är kvinnorna som missgynnats i ett ojämställt samhälle. Men för att män och kvinnor ska bli jämställda krävs att båda parter medverkar. Och att vi inte kommit längre handlar mycket om att män tyckt att jämställdhet är en kvinnofråga. Något kvinnor kan hålla på med.
Och det har vi vi gubevars gjort. Men inte alla kvinnor förstår vikten av opinionsbildning kring de här frågorna. SvDs ledarskribent Naomi Abramowicz verkar inte göra det. Hon frågar sig: "Men bör verkligen bristande jämställdhet, som beror på människors fria val, åtgärdas med politiska förslag? Är det ens möjligt?"
Hon verkar inte ha insett att alla de jämställdhetsreformer som genomförts sen 60- och 70-talet handlar om politiska förslag. Kvinnans rätt till sin egen kropp som kom med abortlagstiftningen 1974, utbyggnaden av daghemmen (kvinnors fria val att arbeta trots att de har barn), införandet av pappamånad (så att män i alla fall kan välja att vara hemma om de vill) osv.
De flesta viktiga steg i jämställdhetsarbetet har föregåtts av intensivt politiskt arbete. Och det finns hela tiden motkrafter mot reformerna. Just nu börjar abortmotståndarna vädra morgonluft. Ännu ett hot mot "det fria valet".

Hälsan tiger still under Borg

Jacob Rudolfsson från Svenska Evangeliska Alliansen, försvarar i ett inlägg på Brännpunkt maltesen Tonio Borg, som kritiserats för sina åsikter om abort, homosexuella och skilsmässor. Han skriver bl a: "Det är inte heller särskilt demokratiskt att villkora andra politikers övertygelser. Fri opinionsbildning kräver att även de åsikter man ogillar får ta plats. "

Självklart är inte invektiv någon bra argumentationslinje, men fri opinionsbildning måste ju också få gälla dem som ogillar Borgs åsikter.
Men Rudolfsson undviker grundkritiken. Den handlar om att en person med Borgs åsikter ska vara ansvarig för hälsofrågorna i EU - frågor som i högsta grad berör kvinnor. Det är som att sätta en klimatskeptiker som miljökommissionär. Även om han säger satt han inte kommer att motarbeta FN-besluten om sexuell och reproduktiv hälsa, finns det skäl att tro att det inte är frågor som kommer att drivas framåt under hans kommissionärsskap. Det är det debatten handlar om, inte att inte få ha vilka åsikter man vill.