Det är skillnad på flyktingar och flyktingar

Banker( läs Nordea) som hjälper överrika att gömma sina pengar i skatteparadis. Myndigheter (läs Skatteverket) som särbehandlar s k "viktiga" personer, särskilt om de är vänner till ledningen. Chefer som ljuger reportrar och indirekt svenska folket rakt i ansiktet. Vi tror alltid är Sverige inte är korrupt. Men gång på gång får vi bevis för motsatsen.
Samtidigt som överheten, vare sig de är regering, myndigheter eller företag, är alltid beredda att se genom fingrarna med fiffel och båg bland de överrika och inflytelserika. Särbehandling och privilegier är legio. Men det blir ett annat ljud i skällan när det gäller andra flyktingar.
Då ska inga permanenta uppehållstillstånd utfärdas och splittrar familjer när anhöriginvandring i princip upphör. Man tävlar om att spara på dessa de mest utsatta (senast Annie Lööfs förslag om att ge lån istället för bidrag som ska betalas tillbaka inom två år). Människor under 23 utan gymnasieexamen göre sig icke besvär. Ulf Kristersson (m) tycker att om man inte bott här och bidragit till välfärdssamhället ska man inte heller ha full föräldraförsäkring och socialbidrag istället för pension. Tala om särbehandling.
De förra är brottslingar som undanhåller skatt men parasiterar på vårt samhälle. De åtnjuter respekt och makt. De som kommer hit så gott som utblottade däremot ska leva på de smulor vårt välfärdssamhälle kan avvara.
Brottslingar ska ställas inför rätta. Asylrätten ska följas. Men egentligen handlar det bara om pengar.

Det är inte integrationen som är problemet

Nu debatteras integrationspolitiken för fullt. Men egentligen borde den vara en icke-fråga. Det är ju inte integration som är det stora problemet; det är ju arbetsmarknaden. Så länge vi har en arbetslöshet i landet på ca åtta procent, en massarbetslöshet faktiskt, och en ännu högre för ungdomar, runt tjugo procent, hur kan vi då tro att nyanlända ska kunna skaffa jobb direkt?
Det populäraste förslaget hos allianspartierna tycks vara att det ska vara försörjningskrav för anhöriginvandring. Det vittnar om total oförståelse för vad som pågår i de krigförande länderna. Traumatiserade människor kommer hit och ska försöka anpassa sig och lära sig ett nytt språk, samtidigt som de oroar sig för den kvarvarande familjen. Oftast har de ju bara råd att betala för en person till någon flyktingsmugglare, att få visum är det inte tal om. Och antalet kvotflyktingar till Sverige är bara mellen 1700-1900.
Ett av de större problemen är också arbetsgivares attityder till människor med utländska namn. Deras ansökningar sorteras ofta bort utan närmare kontroll.
M a o måste man börja i rätt ända och den handlar om vår arbetsmarknadspolitik. Och där verkar tyvärr inte finnas några enkla lösningar.
Under tiden är det viktigt att tillåta anhöriginvandring. Trygga människor fungerar bättre och är mer motiverade att lära sig språk m m.