I skuggan av budgetförslagen

Oppositionen har presenterat sina skuggbudgetar. Man tror inte sina ögon - fast egentligen borde man ju inte bli förvånad - för det enda som kommer ur de fyra allianspartiernas munnar i olika tonarter är skattesänkningar, skattesänkningar, skattesänkningar.
Inte en ny tanke har presenterats. Man hävdar fortfarande att skattesänkningar skapar jobb - trots att åtta år med den politiken inte har rubbat arbetslöshetssiffrorna det minsta. Däremot håller den offentliga sektorn på att falla samman efter 140 miljarder undandragna skattemedel.
Det är obegripligt hur oppositionen fortfarande kan hålla fast vid precis samma politik som röstades bort i valet, just för att människor äntligen börjat inse att skatterna faktiskt användes till någonting tidigare.
Det enda som kan rycka upp landet är investeringar i allt som behöver underhållas, i ny energisnål, hållbar teknik och en satsning på fler människor i den offentliga sektorn (med fasta jobb).
Detta har upprepats till leda, men den nuvarande regeringen vågar inte riktigt ta steget. Och då är risken att vi i nästa val står med ett SD som många tror är enda alternativet. Och ju otydligare både regering och opposition är, desto trovärdigare tycker många att SD är, med sin svartvita världsbild. Är det så vi vill ha det?

Det är inte integrationen som är problemet

Nu debatteras integrationspolitiken för fullt. Men egentligen borde den vara en icke-fråga. Det är ju inte integration som är det stora problemet; det är ju arbetsmarknaden. Så länge vi har en arbetslöshet i landet på ca åtta procent, en massarbetslöshet faktiskt, och en ännu högre för ungdomar, runt tjugo procent, hur kan vi då tro att nyanlända ska kunna skaffa jobb direkt?
Det populäraste förslaget hos allianspartierna tycks vara att det ska vara försörjningskrav för anhöriginvandring. Det vittnar om total oförståelse för vad som pågår i de krigförande länderna. Traumatiserade människor kommer hit och ska försöka anpassa sig och lära sig ett nytt språk, samtidigt som de oroar sig för den kvarvarande familjen. Oftast har de ju bara råd att betala för en person till någon flyktingsmugglare, att få visum är det inte tal om. Och antalet kvotflyktingar till Sverige är bara mellen 1700-1900.
Ett av de större problemen är också arbetsgivares attityder till människor med utländska namn. Deras ansökningar sorteras ofta bort utan närmare kontroll.
M a o måste man börja i rätt ända och den handlar om vår arbetsmarknadspolitik. Och där verkar tyvärr inte finnas några enkla lösningar.
Under tiden är det viktigt att tillåta anhöriginvandring. Trygga människor fungerar bättre och är mer motiverade att lära sig språk m m.

Vems fel är dagens kaos?

Igår kom DN med en opinionsundersökning från Ipsos som visar att det är så gott som jämnt mellan blocken. Fast det beror ju på hur man räknar. KD fick 2,8 procent, men räknas in i det borgerliga blocket. Fi fick drygt 2 procent, men räknas inte in i det rödgröna blocket. Något ologiskt. För tar man bort KD eller lägger till Fi så blir det inte lika jämnt.
Icke desto mindre - gapet krymper mellan blocken. Och det är inte så konstigt. Den borgerliga pressen lägger just nu en spärreld mot Stefan Löfvens regering. Varje dag finner man något att racka ner på. Och MP är direkt förföljt av pressen. Man tillvitar dem åsikter som de aldrig ens uttalat.
Idag kom DNs chefredaktör Peter Wolodarski med en bredsida mot Löfven. "Hur många fler misstag tål Stefan Löfven?" var rubriken. Dessutom kommer han med ren historieförfalskning. Han skriver:
"Direkt efter valet markerade Stefan Löfven mot Vänsterpartiet och sökte samarbete i mitten. Sen dröjde det inte länge innan han skakade hand med Jonas Sjöstedt om vinster i välfärden, trots en tidigare uppgörelse med de borgerliga i Friskolekommittén.
Därmed stängde Löfven dörren till flera av allianspartierna och framkallade besvikelse hos många mittenväljare, som tidigare uppskattat hans tal om samarbete och lösningsorienterad politik. Frustrationen syns tydligt i opinionen."
Det är ju faktiskt inte Löfven som stängt dörren till samarbete med allianspartierna, det är ju de som stängt dörren till Löfven.
Löfvens regering hade ju sett helt annorlunda ut om de borgerliga varit öppna för samarbete. Löfven har ju inte tjatat om annat hela valrörelsen och ända in i kaklet. Men de borgerliga har hårdnackat vägrat. Så vems fel är det egentligen att vi nu står inför kaos?
Även om budgeten ser betydligt mer lovande ut för vanligt folk utan alliansen.