Vems fel är dagens kaos?

Igår kom DN med en opinionsundersökning från Ipsos som visar att det är så gott som jämnt mellan blocken. Fast det beror ju på hur man räknar. KD fick 2,8 procent, men räknas in i det borgerliga blocket. Fi fick drygt 2 procent, men räknas inte in i det rödgröna blocket. Något ologiskt. För tar man bort KD eller lägger till Fi så blir det inte lika jämnt.
Icke desto mindre - gapet krymper mellan blocken. Och det är inte så konstigt. Den borgerliga pressen lägger just nu en spärreld mot Stefan Löfvens regering. Varje dag finner man något att racka ner på. Och MP är direkt förföljt av pressen. Man tillvitar dem åsikter som de aldrig ens uttalat.
Idag kom DNs chefredaktör Peter Wolodarski med en bredsida mot Löfven. "Hur många fler misstag tål Stefan Löfven?" var rubriken. Dessutom kommer han med ren historieförfalskning. Han skriver:
"Direkt efter valet markerade Stefan Löfven mot Vänsterpartiet och sökte samarbete i mitten. Sen dröjde det inte länge innan han skakade hand med Jonas Sjöstedt om vinster i välfärden, trots en tidigare uppgörelse med de borgerliga i Friskolekommittén.
Därmed stängde Löfven dörren till flera av allianspartierna och framkallade besvikelse hos många mittenväljare, som tidigare uppskattat hans tal om samarbete och lösningsorienterad politik. Frustrationen syns tydligt i opinionen."
Det är ju faktiskt inte Löfven som stängt dörren till samarbete med allianspartierna, det är ju de som stängt dörren till Löfven.
Löfvens regering hade ju sett helt annorlunda ut om de borgerliga varit öppna för samarbete. Löfven har ju inte tjatat om annat hela valrörelsen och ända in i kaklet. Men de borgerliga har hårdnackat vägrat. Så vems fel är det egentligen att vi nu står inför kaos?
Även om budgeten ser betydligt mer lovande ut för vanligt folk utan alliansen.

En förlegad Sverigebild

Sverigebilden släpar efter. Ofta ser man i utländsk press beskrivningar av Sverige som det ultimata välfärdslandet, visserligen med världens högsta skatter, men jämlikt och jämställt. Socialt avancerat och med en progressiv miljöpolitik. En avundsjuk beundran kan skönjas.
Jag tittar mig runt i dagens Sverige och ser knappt något av detta längre. Vi har blivit en medelmåtta bland EUs medlemsländer. Röstar sällan för progressiva förslag, ofta direkt emot det vi säger oss stå för. Den eventuella utrikespolitik vi har handlar om Ryssland och det forna Östeuropa och twittras ut med stor frenesi. I övrigt är vi tysta.
Men framför allt ser jag de växande klyftorna, utslagningen, de raserade trygghetssystemen. Den halvhjärtade miljöpolitiken. Jag ser allt det som redan skett i t ex Storbritannien, som länge förde den politik Sverige nu för 30 år senare.
Om man talar med någon utlänning om Sverige idag tror de knappt sina öron. Men så illa kan det väl inte vara, menar de. Jo, det är just så illa det är.