Är valet av Omar Mustafa ett resultat av politisk korrekthet?

Så har socialdemokraternas mångfaldsalibi Omar Mustafa orsakat partiledningens första debatt. Mona Sahlin har gått till angrepp och menar att partiledningen måste vara tydlig med vad Mustafa står för.
Två inlägg på Newsmill stärker bilden av en person med en annan världsbild än den svenska. Det behöver inte alls vara dåligt, men man blir orolig när det handlar om att bjuda in antisemiter till seminarier för "dialog och diskussion" som Mustafa uttryckt det. Fanatiker är sällan intresserade av dialog. De ser bara ett tillfälle att återigen få framföra sina fanatiska åsikter.
Lika illa är det med kvinnosynen. Bahareh Andersson och Evin Baksi skriver båda på Newsmill om hur Islamska förbundet (där Mustafa är ledare) har samarbete med Det muslimska brödraskapet som står för en medeltida kvinnosyn där kvinnor alltid ska lyda sin far, bror eller man, och kan agas om de inte lyder. De hänvisar till Uppdrag granskning där imamer inte tog avstånd från detta och där Mustafa på politikers vis förde bort samtalet från ämnet genom att säga: "Bättre passning hade de högerextrema krafterna inte kunnat få. [….] Det är en upprepad attack som ingen annan har fått utstå. Och de kommer i en tid när de antimuslimska krafter är som starkast.”  Samma taktik som israeler brukar ha när man kritiserar Israel: Då är man per definition antisemit.
Kanske gick valberedningen lite för fort fram i sin iver att vara politiskt korrekt. Nu återstår att se om Omar Mustafa kan leva upp till de värderingar om jämställdhet och allas lika värde som alltid varit socialdemokratins kännemärke.

Oskrivet kan vara bäst

Ja, valberedningen föreslår Håkan Juholt, så det verkar inte vid första anblicken helt kört för sossarna. Men han är ju ett helt oskrivet kort i den här rollen, så man får vänta och se. Men att i alla fall höra någon tala emot utförsäljningar och ett solidariskt samhälle känns i alla fall som en liten början. Dessutom sägs att han har humor. Det är aldrig fel.
Carin Jämtin har ju varit knäpptyst som oppositionsborgarråd (eller så har vår borgerligt dominerade stockholmspress inte brytt sig om eventuella utspel), bortsett från den olycksaliga butlerartikeln, som förhoppningsvis var mer Baltjan än Jämtin. Men hon var en bra biståndsminister och t o m en tid påtänkt som efterträdare till Persson. Men som partisekreterare måste hon ha skinn på näsan.
Nu är det bara att hoppas att vänsterpartiet tar sig samman och också byter. Lars Ohly må vara trevlig och en god debattör, men han är helt fel i det här läget. En seriös vänsterkraft som Jonas Sjöstedt (gärna i kombination med Josefin Brink) skulle kunna matcha en socialdemokrati som kanske i bästa fall lämnar de värsta liberala avarterna.

Juholt - ett sista hopp?

Man fick inte hoppas lång stund. Leif Pagrotsky har tackat nej till att bli socialdemokraternas ledare. Nu kan man bara hoppas på Håkan Juholt. De citat från Juholt i den kommande boken "Arbetarrörelsens kris mellan reformism och marknadsliberalism" av Ingemar E L Göransson, verkar ändå lovande. Han har upptäckt ihåligheten i tjatet om förnyelse. Den förnyelse sossarna behöver är att överge liberal light. Tillbaka till grundvärdena!
Moderaterna kallar sig "de nya moderaterna" och vill ta Sverige tillbaka till 30-talet i värderingar runt jobb och människosyn. Sossarna ska kanske, utan att kalla sig nya, börja titta på vad som gjorde dem framgångsrika en gång i tiden. Och se hur dessa värden passar in i dagens globaliserade värld.
Tyvärr har gam-sossarna nu börjat lobba för Östros. Det bådar inte gott. En person som aldrig lyckades ta sig ur skattediskussionen med Borg och lyfta blicken från procentsatser till vad man vill åstadkomma med samhället.
Ledaren för det socialdemokratiska partiet betyder mycket för hur samhällsutvecklingen kommer att te sig framöver. Hoppas valberedningen inser att det inte bara handlar om sossarnas interna process.

V kan sjunga duett

I kvällens Rapport hördes också lovande tongångar från Jonas Sjöstedt. Han säger att "om Lars Ohly inte ställer upp" kan han tänka sig att kandidera. Här kommer det där kollegiala in som jag tidigare kritiserat Ohly för. Om Ohly istället för att säga "jag vill sitta kvar" kunde mer diskret säga att om valberedningen önskar kan jag vara en av de valbara kandidaterna, så kanske andra vågar kliva fram.
Han försökte väl lite lamt i Rapportinslaget, men för många i V kanske det känns som att peta kungen.
Både Sjöstedt och Ohly sade sig vara öppna för ett delat ledarskap så det börjar mer och mer låta som musik. Kanske får vi en duo trots allt.