Arbetsgivarlinjen

Moderaterna har problem. Men Anna Kinberg Batra håller god min och talar optimistiskt på moderaternas s k sverigemöte om målet att skapa en halv miljon nya jobb till 2020. De ska satsa på den s k arbetslinjen igen.
Men den linjen har framför allt handlat om arbetsgivarna. Att de ska få så många förmåner som möjligt. Idag kom uppgifter om att antalet personer som får bidrag, som socialbidrag, sjukbidrag och bidrag för personer som behöver personlig assistans, inte har varit så här lågt på decennier. Men samtidigt ökar bidragen till dem som behöver dem minst, såsom rut och rot, ett antal bidrag till företag för att de ska anställa folk i olika arbetsstimulerande former, företag i offentlig tjänst, som lever på skattemedel och inte minst alla former av skatteavdrag (jobbskatte- m fl).
Denna flora av bidrag/avdrag dränerar välfärden för dem som behöver den mest.
Samtidigt råder rena vilda västern på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna pratar om löneökningar på 0,2 procent, samtidigt som de unnar sina chefer enorma bonusar även om de missköter sig. Dessutom har väldigt många arbetsgivare helt lämnat arbetsmarknadens regelverk, där nu arbetstagare anställs via bemanningsföretag eller får jobb enbart via sms och egentligen aldrig ser sin arbetsgivare. Man kan verkligen börja tala om utsugning av arbetskraften igen.
De landvinningar som gjordes på arbetsmarknaden under framför allt 70-talet, med t ex lagen om anställningsskydd (LAS) håller snabbt på att urholkas. Allt färre omfattas av kollektivavtal.
De unga idag håller på att hamna i en situation som på 30-talet eller som vid förra sekelskiftet. De är helt rättslösa mot arbetsgivaren. Sveriges ekonomi går som tåget säger man ( kanske inte världens bästa liknelse i dessa tider), men bara för en del. Kanske dags för en storstrejk igen? Något som kan hota ekonomin, för allt handlar ju om pengar.

Det finns inga människor i Lars Calmfors´ värld

Ekonomen Lars Calmfors skriver i en kolumn i DN att det är bra med låglönekonkurrens. Det gynnar Sverige att människor kommer hit och arbetar för lägre löner, menar han.

Han skriver bl a: ”Min ståndpunkt är att vi bör tillåta ¬utländska företag att utföra uppdrag här med tillfälligt utstationerad arbetskraft som betalas med lägre löner än de svenska. Givetvis finns det avarter där dessa företag bryter mot hem¬ländernas egna lagar och avtal. Detta bör förstås motverkas med all kraft. Men det bör ske genom bättre sam¬arbete med dessa länder och inte genom att tvinga på företagen svenska avtals¬villkor som begränsar deras möjlig¬heter att konkurrera.”

Handel med tjänster utförda av ”utstationerad arbetskraft”, som han kallar det, ger samma slags välfärdsvinster som traditionell handel med varor som transporteras över gränserna, menar han vidare.

Calmfors är ett typiskt exempel på den verklighetsfrämmande världsbild som råder bland väldigt många ekonomer. De svävar någonstans ovanför och ser allt ur sitt makroperspektiv. För Calmfors finns inga människor, bara siffror och kalkyler. Det är ju bara i en tabell (och i företagens direktionsrum) som det kan se bra ut att det kommer hit personer som jobbar för hälften av den lön svenskar får. Vi har sett alltför många exempel på hur människor far illa av sämre villkor och vi behöver inte ens gå till bärplockare eller andra omskrivna fall. Du har dem i riskkapitalets äldrevård, på byggen, i restauranger, bland städpersonal etc. Dessutom skapar det ett ”vi och dom”-tänkande mellan svenskar och utländska anställda.

I Lars Calmfors´ värld är människor reducerade till samma kategori som traditionell handel med varor.

Det är ekonomer som Calmfors som inspirerar regeringen till alltmer cyniska regelverk för människor i arbetslivet.