Lönesättande samtal en lönefälla för kvinnor

Lika lön för lika arbete har det alltid hetat i jämställdhetsdebatten. Det gillar inte arbetsgivarna. Därför har man, särskilt inom privat och statlig tjänstemannasektor, kommit på begreppet individuell lön. Helt i den liberala tidsandan. Det innebär att de anställda har ett s k individuellt lönesättande samtal med sin chef. I detta samtal ska chefen motivera den lön hen ger den anställda. Samtalet är ingen förhandling utan chefens bedömning av den antälldas prestation som kan baseras på vilken godtycklighet som helst (fast det säkert finns några luddiga lönekriterier att hänvisa till).
Här finns en stor lönefälla för kvinnor. De flesta chefer är fortfarande män och män ser män. Dessvärre ser kvinnor också ofta män, vana som de är att vara hyggliga och få män på gott humör. (Nu talar jag generellt, det finns bra chefer av båda könen). Det är svårt att förklara lönegapet mellan män och kvinnor i tjänstemannayrken. Till en del beror det på att när kvinnor får barn tar de större del av föräldraledigheten och halkar därmed efter. Men det är inte hela förklaringen. I dagens samhälle är kvinnor ofta mer välutbildade än män, så varför är skillnaden fortfarande så pass stor.
Jo, i det individuella lönesättande samtalet finns den stora godtyckligheten, där den anställda är utlämnad åt chefens bedömning. Där facket deltar i lönesättningen finns ofta mer objektiva kriterier, som erfarenhet, utbildning, antal tjänsteår m m. Sådant som många arbetsgivare idag avfärdar som helt irrelevant. Det är hur du presterar som betyder något. I i hur:et ligger många gånger också frågor om ifall du är kritisk till förhållanden på arbetsplatsen, opponerar dig mot något etc. Illojal brukar chefer kalla det. Det ingår i bedömningen av dig som anställd.
Det här leder också till mindre inflytande för facket, framför allt när det gäller att hjälpa enskilda medlemmar i lönefrågor. Därför ifrågasätter många vitsen med att gå med i facket.
Som kollektiv har anställda, särskilt kvinnor, inte mycket att vinna på individuella lönesättande samtal, även om många som är omtyckta av sina chefer gillar det. Tills man kanske få en ny chef i alla fall.

Bara vissa är oansvariga i ekonomisk kris

Lönerörelsen är igång. Arbetsgivarna trumpetar: Det är oansvarigt av facken, dvs medlemmarna, att begära stora löneökningar. Vi har ju ekonomisk kris gubevars!
Men vad gör de själva? De belönar och berikar sig utan sans och vett. "Toppar ersättningsligan gör Ericsson, inget annat bolag betalar sina ledamöter så bra. Bolagets ordförande Leif Johansson lyckas dessutom höja sitt arvode med ytterligare 100 000 kronor, till 3,85 miljoner kronor i år.

Den största skrällen står dock investmentbolaget Kinneviks ordförande Cristina Stenbeck för då hennes arvode ökar från 1,05 till 2 miljoner kronor. Ett lönelyft som placerar henne bland börsen tio mest välbetalda styrelseordföranden."
Man kanske ska glädja sig åt att denna kvinna tjänar så mycket att hon kan uppväga lönegapet till sina mindre lottade medsystrar och till mindre bemedlade män. Under ett helt arbetsliv kommer en genomsnittskvinna att tjäna 3,6 miljoner mindre än de män hon möter i sin vardag, skriver AB.
"- Styrelsearbete behöver  vara arvoderat i relation till hur de efterfrågade ledamöterna arvoderas i andra sammanhang, som i olika ledningspositioner. Höjning av styrelsearvoden är därför i de flesta fall högst rimligt" säger Caroline af Ugglas, ägaransvarig på Skandia.
För det första: varför ska ständigt samma människor sitta i alla styrelser och ledningspositioner? Svar: Det handlar ofta om ren nepotism, och att man känner varandra. Andra kompetenta personer göre sig icke besvär. Ja, frågan är om det ens är frågan om kompetens. En del sitter i så många styrelser så det måste vara helt omöjligt att göra ett vettigt styrelsearbete. Men lyfta arvode går ju an.
- Det är omoraliskt, sa metallbasen och det är bara att instämma.