Farligt när vanligt folk blir fattiga

Så har också World Economic Forum kommit fram till att det största hotet mot världsekonomin är ökade klyftor i samhällena. Snart är det bara EU-ledarna som fortfarande tror att man löser ekonomisk kris med ekonomiska stålbad som lägger sordin på hela samhällen, slår ut folks köpkraft och möjligheter att klara sitt dagliga liv.
Det är vad som händer i Europa idag och det leder till extrema politiska strömningar där man börjar ropa efter starka män, leta syndabockar och förakta demokratin. Politiker som ständigt gynnar de välbeställda tappar i längden sin trovärdighet att leda sina länder. Och med politiker som bara gynnar sin egen elit förlorar inte bara de, utan även demokratin, sin trovärdighet. Det har redan börjat hända i Europa. I USA är de som röstar så få att man knappt kan tala om folkligt stöd för sittande president och kongress.
I de växande ekonomierna i Kina, Brasilien och Sydafrika är det bara en liten del som gynnas av det begynnande välståndet (men i antal är de ändå rätt många). Problemet med inkomstklyftor är redan inbyggt. Men för oss i Europa, som har sett ett annat samhälle, där i stort sett alla fått del av trygghetssystem och sociala reformer, känns det kanske svårare att se det positiva man haft försvinna. Det hände i Ryssland efter Sovjetunionens fall. Alltför få roffade åt sig alltför mycket och den sociala om än inte demokratiska, tryggheten försvann. Vanligt folk, som, haft det hyggligt, blev fattiga.
Det är lovande att World Economic Forum tar upp dessa frågor. Ska de nyliberala idéerna äntligen kastas på historiens sophög? Man kan ju alltid hoppas innan det är för sent.

Vi mår dåligt av politiskt hyckleri

Staffan Heimerson har hittat en lista på världens lyckligaste folk. Han konstaterar förvånat att de länder som toppar listan är f d utvecklingsländer, numera s k tillväxtekonomier. Sålunda toppas listan av Indonesien, Indien, Mexico, Brasilien och Turkiet. Alla växande ekonomier, men också växande demokratier.
Nu vet man ju inte hur frågorna ställts av tankesmedjan Ipsos som gjort undersökningen. Men Europas länder kommer en bra bit ner på listan av de 24 undersökta länderna. Sverige hamnar på 13e plats.
Vad beror nu det här på?
Jag har en teori. I länder där folk kan se en ljusning, att de faktiskt kommer att få det bättre, upplever man att livet har mer att bjuda och man själv kan få chansen. Så resonerade t ex östblocket i sin iver att gå med i EU.
Men i länder i ekonomisk nedgång och där man ser välfärden minska, upplevs det motsatta. Det är dessutom mycket svårare att gå från att ha haft det väldigt bra, till något sämre. Ryssland är ett klassiskt exempel. Där gick omställningen alldeles för fort, nyliberaler och roffare fick tolkningsföreträde och människor upplever inte att den s k friheten från det totalitära systemet gett dem så väldigt mycket mer (men nu vågar de protestera i alla fall).
I Sverige ser vi ju väldigt påtagligt hur klyftorna växer med ökande utanförskap och arbetslöshet och den cynism regeringen visar mot människor som har det svårt. Hyckleriet blir alltmer uppenbart och vi mår dåligt av det.
Därför sjunker vår placering på lyckobarometern. Även om man får ta resultatet med en nypa salt.

Ekonomiprojekt värt Nobelpris

Eurokrisen rullar på. Ekonomer blir alltmer tveksamma till detta projekt. Ett projekt så typiskt för ekonomisk teori.
Ekonomi har dessvärre alltför sällan koppling till verkligheten. Ekonomiska prognosmakare har ofta lika mycket fel som astrologer. Det är hemskt att de får ha sådan kontroll över människors privatekonomi.
Ta ett begrepp som bruttionationalprodukten, BNP. Det inkluderar alla varor och tjänster som produceras i ett land. Hög BNP definieras som god oavsett vad som produceras. BNP-måttet är m a o extremt trubbigt. Ekonomer ondgör sig alltid över låg BNP-tillväxt. Kina, Brasilien m fl har mycket högre tillväxt än Europa. Men det är ju där den mesta produktionen sker. Här producerar vi ju mest sopor.
Eftersom världen är så fixerad vid BNP-måttet borde det kanske förändras med hållbar utveckling som mål. All produktion som är direkt negativ för miljön borde avräknas BNP och allt som är positivt räknas till godo. Det vore något för ekonomer att bita i och kanske det s k Nobelpriset i ekonomi kunde kännas riktigt motiverat för en gångs skull.