Sverige har blivit ett Ellis Island

Idag börjar den nya asyllagen att gälla. Det får mig att tänka på Ellis Island, ön utanför New York dit de emigrerande européerna kom när de nått Amerika.
Jag besökte Ellis Island och dess museum för några år sedan och det var verkligen en ögonöppnare. Här skedde från 1892 till 1924 sorteringen av vilka som skulle få stanna och vilka som skickades hem igen. Amerikanerna hade insett, precis som vi idag, att strömmen av immigranter måste hanteras. Och man ville bara ha dem som kunde försörja sig själva.
Så redan när immigranterna anlände kontrollerades deras hälsa. Hade de någon sjukdom eller skada skickades de tillbaka (om den inte kunde åtgärdas på den medicinska klinik som fanns på ön). Ensamkommande kvinnor skickades direkt tillbaka. De förväntades inte kunna försörja sig själva. Så kvar blev arbetsdugliga män (med familjer om de kunde försörja den).
Jag blev lite chockad vid mitt besök på Ellis Island. Jag visste inte att man var så krass i sin människosyn på den tiden. Ingen som kunde ligga samhället till last fick stanna.
Jag påminns om detta med Sveriges nya asyllag. Kan du arbeta får du uppehållstillstånd och man kan ju bara tänka sig vilka arbetsgivare som kommer att utnyttja det. Familjer splittras.
Vi har ännu inte blivit lika kontraproduktiva som danskarna, som stjäl folks pengar när de kommer, så att det verkligen blir bidragsberoende.
Men jag skäms över Sverige idag och känner samma förakt som jag kände för människosorteringen på Ellis Island.

Farligt när vanligt folk blir fattiga

Så har också World Economic Forum kommit fram till att det största hotet mot världsekonomin är ökade klyftor i samhällena. Snart är det bara EU-ledarna som fortfarande tror att man löser ekonomisk kris med ekonomiska stålbad som lägger sordin på hela samhällen, slår ut folks köpkraft och möjligheter att klara sitt dagliga liv.
Det är vad som händer i Europa idag och det leder till extrema politiska strömningar där man börjar ropa efter starka män, leta syndabockar och förakta demokratin. Politiker som ständigt gynnar de välbeställda tappar i längden sin trovärdighet att leda sina länder. Och med politiker som bara gynnar sin egen elit förlorar inte bara de, utan även demokratin, sin trovärdighet. Det har redan börjat hända i Europa. I USA är de som röstar så få att man knappt kan tala om folkligt stöd för sittande president och kongress.
I de växande ekonomierna i Kina, Brasilien och Sydafrika är det bara en liten del som gynnas av det begynnande välståndet (men i antal är de ändå rätt många). Problemet med inkomstklyftor är redan inbyggt. Men för oss i Europa, som har sett ett annat samhälle, där i stort sett alla fått del av trygghetssystem och sociala reformer, känns det kanske svårare att se det positiva man haft försvinna. Det hände i Ryssland efter Sovjetunionens fall. Alltför få roffade åt sig alltför mycket och den sociala om än inte demokratiska, tryggheten försvann. Vanligt folk, som, haft det hyggligt, blev fattiga.
Det är lovande att World Economic Forum tar upp dessa frågor. Ska de nyliberala idéerna äntligen kastas på historiens sophög? Man kan ju alltid hoppas innan det är för sent.

Överstatligheten tittar fram i eurokrisens spår

"Folkomröstningen var inte viktig i sig", säger Papandreou. Folkföraktet i sin prydno. Först blir han utskälld efter noter av de enda som bestämmer i EU, åtminstone bland euroländerna, nämligen Tyskland och Frankrike. Dessutom vill inte ens många i hans egen regering ha någon folkomröstning.
Men att hålla på att taktikjonglera med något så allvarligt som en fólkomröstning och anse den "inte viktig i sig", är att visa vad EU gör med länders ledare. Folket kan man hota med när man vill genomdriva något (oklart vad dock), för att sedan lika lättsinnigt dra tillbaka sitt förslag. Vad ett redan förbannat folk tycker om det kommer han förhoppningsvis att bli varse.
Men överstatligheten sticker här fram sitt fula tryne och dessvärre verkar den mest bestå av Tyskland och Frankrike. Kanske kan också Storbritannien få ett ord med i laget utanför europolitiken. Vi andra vi anpassar oss. Som Grekland.