På klassresa med Ulf Kristersson

Någon Schlingmankopia måste ha skrivit socialförsäkringsministerns debattinlägg på DN Debatt idag. Här finns alla honnörsord om vikten av jämlikhet och ” Fördelningspolitik är både viktigt och svårt och alla har inte alltid insett dess värde. Även vi i borgerligheten har skäl att vara ödmjuka och självkritiska. Gammalt onyanserat tal om ”närande och tärande” är ett exempel. Överdriven tro på att marknaden automatiskt fördelar rättvist är ett annat. Rättvis fördelning är också ett gemensamt ansvar.”

Men den verklighet han beskriver känns inte verklig för väldigt många: ” Men dagens Sverige är inte längre som Sverige var för 30 eller 40 år sedan och de flesta förändringar har varit positiva. Förr hade vi den fria världens högsta skatter och rent absurda marginalskatter. Den svarta ekonomin var utbredd. I dag är det mer lönsamt att arbeta och allt fler väljer att utbilda sig.

Förr levde farligt många på sociala ersättningar, i dag är andelen lägst sedan 1990. Från regleringar och monopol är Sverige nu en del av globaliseringen, vilket betyder mycket för ett exportberoende land som Sverige. Och våra gränser är mycket öppnare, både för flyktingar som söker en fristad och för arbetskrafts¬invandrare som vill jobba här. Men många som kommer hit tjänar i början mindre än svenskar som alltid bott här, och i den meningen ”ökar ojämlikheten”. Men det vore en förfärlig slutsats att av den anledningen stänga våra gränser för dem som nu söker sig hit.”

Om han tror på detta är han mer än lovligt naiv. Vilket han förstås inte är, cynisk är snarare ordet. En sista skälvning från moderaterna att få oss att tro att verkligheten har fel. Några länder lär oss just nu att stark ekonomisk tillväxt inte alls blir rättvist fördelad, skriver han också. Är det USA han syftar på? För det är väl inget annat land som kan lära en moderat något.

Sanningen är ju att Ulf Kristersson mer än de flesta i alliansen bidragit till den vittrande välfärden i vårt land. Men sina sjuka sjukförsäkringsregler har han fått fler att hamna på bar backe än någon annan minister (tätt följd av arbetsmarknadsministern). Ska man åka på klassresa med Ulf Kristersson är det precis där man hamnar om man blir sjuk.

Bor jag fortfarande i Sverige?

Allt oftare när jag ser mig omkring och följer media undrar jag om jag fortfarande bor i Sverige. Vi som en gång låg högst på alla jämlikhetsindex när det gällde klyftor i samhället, vi hade erkänt bra utbildning, god arbetsmiljö på de flesta ställen för vi hade starka fackföreningar. Naturligtvis var inte allt frid och fröjd, men utgångspunkten var att det som inte fungerade kunde bli bättre.
Istället fattas ständigt nya beslut för att försämra för dem som redan har det svårt. Senast socialförsäkringsministern (utförsäkringsminister borde vara en mer passande titel) och hans bisarra idé att psykiskt sjuka som brutit ihop av utmattningsdepression skulle må bättre av att jobba.
Eller socialministern som säljer ut apoteken så att vi nu kan fått förmånen att ranta runt på ett antal apotek för att få vår medicin. Såvida vi inte bor på landet förstås. Då handlar det om mil, i värsta fall förgäves.
Och arbetsgivarna som får bidrag för att anställa och ständigt anställer nya istället för att ge fast jobb.
Ständiga bidrag till dem som redan har och som i stor utsträckning missbrukar dem dessutom.
En politik som bäddar för korruption.
Migrationsministern som skyller på sitt Migrationsverket när omänskliga utvisningar genomförs, men det är regeringens direktiv de följer.
Och skolan som experimentverkstad.
På 60-talet sjöng vi Bob Dylans The times they are a´changing och klämde i med "the first ones now shall later be last, for the times they are a´changing". Men det är först nu den känns riktigt relevant.

Den sjuka sjukförsäkringen

"Finns ingen arbetsförmåga alls kommer man efter tre månader tillbaka till sjukförsäkringen," säger socialförsäkringsminister Kristersson som svar på ett upprop från 108 läkare om att stoppa utförsäkringarna från Försäkringskassan. Ja, med Kristerssons lön är det säkert inga problem. Men vi har läst om alltför många som just under dessa tre månader kliver ner i fattigdom (ett okänt begrepp i Kristerssons och alliansens värld). Som långtidssjuk har man redan en låg ersättning, men måste förstås ändå betala de månatliga kostnaderna i form av hyra, el, mat etc. Därför har många inga marginaler alls när de kommer till de tre månaderna utan ersättning. De kanske måste uppsöka socialen. Som i sin tur säger att de först måste göra sig av med tillgångar som kan generera pengar, som t ex bil, dator eller andra produkter. Finns ingen arbetsförmåga alls bör man inte lämna försäkringen överhuvudtaget, det säger sig självt. Och att sjukas läkarintyg överprövas av försäkringsläkare som inte ens träffat patienten är ju direkt oetiskt. Och att vi kan ha en regering som stiftar denna typ av lagar är det mest oetiska av allt.