Nya former av korruption i invandrarområden

Awad Hersi, miljöpartist i Spånga-Tensta stadsdelsnämnd har nu avgått efter många påtryckningar från sina partikamrater. I sin roll har han begått en hel del övertramp, som att försöka påverka vilka som får försörjningsstöd, gått in i enskilda beslut m m.
Det är olyckligt att konstatera, men Awad Hersi kanske inte i första hand var intresserad av att arbeta för miljöpartiet och dess politik, utan snarare att gynna andra. Och han är inte ensam.
Vi talar ju så ofta om att vi vill att de invandrade ska engagera sig, men för många är politiska förtroendeposter inte detsamma som för svenskfödda. Om man kommer från klansamhällen i Afrika eller Mellanöstern, betyder en förtroendepost att vederbörandes klan ska gynnas av den som har posten. I många länder ses det som en självklarhet och det är inte ens säkert att de som stöder "sin" förtroendevalde, inser att systemet fungerar annorlunda här. Det här måste partier hålla koll på på sin gräsrotsnivå.
Vänskapskorruption förekommer dock på högre nivåer i både politik och näringsliv. Det har vi tyvärr sett alltför mycket av på senare tid.
Vi har en demokratiminister. Hur hanterar hon dessa frågor?

Bara rika vinner i USAs demokrati

Läser att den republikanske presidentkandidaten Donald Trump nu leder i opinionen mot republikanen Jeb Bush (som bara vill heta Jeb för att slippa associeras med sin bror) i Jebs hemstat Florida där Jeb är guvernör.
Donald Trump är miljardär och ingen verkar veta riktigt vad han egentligen tycker. Utom förstås att rika ska förbli rika och använda planeten hur de vill.
I USA heter valbarhet pengar. För att kunna ställa upp i val måste man vara rik. Redan det utesluter ju något slags folkstyre. Dessutom är det val till alla förtroendeposter, såsom domare, polischef, åklagare m m. De måste också ha pengar för att driva sina kampanjer på lokal nivå. Man kan bara föreställa sig hur det öppnar för korruption. Och kompetens för posten är inte ens en fråga.
Så varför förvånas över att ett rikt mähä som Trump når framgång. Knappt hälften av USAs befolkning ids ens rösta. Man förstår dem.
Mycket hopp ställdes till Obama och att han skulle kunna förändra något för de mindre bemedlade. Det enda det visade var att presidenten inte har särskilt mycket makt om hen har kongressen emot sig. Och där sitter bokstavstroende stollar av alla slag. Men det är förstås ännu värre om presidenten också är en stolle. Risken finns.

Var finns Omar Mustafas lojalitet?

På DN Debatt skriver Nalin Pekgul vad många faktiskt tänker om affären Omar Mustafa. Hon skriver att många muslimer känner sig obekväma med att bli representerade av Islamiska förbundet. Islam innehåller flera inriktningar precis som kristendomen. Det är en milsvid skillnad mellan säg Svenska kyrkan och Livets ord.
Islamiska förbundet, med sina kopplingar till Muslimska brödraskapet, känns lika främmande för många muslimer, som att bli representerad av katolska kyrkan om man inte är katolik.
Det som är märkligt i detta sammanhang är att Omar Mustafa, med tanke på det förbund han representerar, överhuvudtaget valt att vara medlem i socialdemokraterna, än mer på en förtroendepost. Det är mycket möjligt att Mustafa inte vill ha sharialagar och tolererar jämställdhet och homosexualitet, men det förbund han är ordförande och representant för, står i mångt och mycket inte för detta. Hur han då kan välja att acceptera en förtroendepost i ett parti med motsatt uppfattning mot den han representerar på sin andra förtroendepost verkar mycket märkligt. Det är som om Ulf Ekman, ledande pastor i Livets Ord också skulle sitta i socialdemokraternas partistyrelse.
Som medlem i ett parti kan man naturligtvis tycka olika i en massa frågor, men det är en annan sak att sitta på en central förtroendepost. Var finns Mustafas lojalitet egentligen?