Hämndspiral att vänta

Vi ska hämnas! utropar Det muslimska brödraskapet och planerar nya våldsdåd i Egypten. Och militären meddelar att de inte tänker tolerera detta och ger sig på Mursianhängarna på nytt i ett evigt kretslopp av hämnd på hämnd.

Detta har vi sett i snart 50 år i Israel-Palestina-konflikten. Hämnd på hämnd.

Den finns i den s k hederskulturen där olika grupper och individer ständigt måste hämnas påstådda oförrätter, genom släktled ibland. Det är väl därifrån uttrycket ”att ta hedern av varandra” kommer.

Också dödsstraffet är en sorts hämnd, även om man påstår att det handlar om avskräckning. I USA har man ju den bisarra metoden att ett offers anhöriga får ha synpunkter på en gärningsmans benådning. Där kan man verkligen tala om hämnd.

Gamla Testamentet är också genomsyrat av hämndmotivet. Där är det ofta gud själv som hämnas. Och det nyaste i Nya testamentet är väl Jesu ord om att vända andra kinden till. Något som många kristna än idag kan ha svårt för.

Själva essensen för hämnd finns ju i det s k kriget mot terrorismen. George Bushs enda reaktion på attackerna 11/9 var ju att börja kasta bomber och det har USA fortsatt med sen dess mot en den ena än den andra. Med hämndaktioner i form av terroraktioner mot oskyldiga civila i väst som följd. Vi är kvar i ”öga för öga och tand för tand”.

Och där har nu också Egypten hamnat.

Var finns Omar Mustafas lojalitet?

På DN Debatt skriver Nalin Pekgul vad många faktiskt tänker om affären Omar Mustafa. Hon skriver att många muslimer känner sig obekväma med att bli representerade av Islamiska förbundet. Islam innehåller flera inriktningar precis som kristendomen. Det är en milsvid skillnad mellan säg Svenska kyrkan och Livets ord.
Islamiska förbundet, med sina kopplingar till Muslimska brödraskapet, känns lika främmande för många muslimer, som att bli representerad av katolska kyrkan om man inte är katolik.
Det som är märkligt i detta sammanhang är att Omar Mustafa, med tanke på det förbund han representerar, överhuvudtaget valt att vara medlem i socialdemokraterna, än mer på en förtroendepost. Det är mycket möjligt att Mustafa inte vill ha sharialagar och tolererar jämställdhet och homosexualitet, men det förbund han är ordförande och representant för, står i mångt och mycket inte för detta. Hur han då kan välja att acceptera en förtroendepost i ett parti med motsatt uppfattning mot den han representerar på sin andra förtroendepost verkar mycket märkligt. Det är som om Ulf Ekman, ledande pastor i Livets Ord också skulle sitta i socialdemokraternas partistyrelse.
Som medlem i ett parti kan man naturligtvis tycka olika i en massa frågor, men det är en annan sak att sitta på en central förtroendepost. Var finns Mustafas lojalitet egentligen?

Arabisk vår blir höst för många kvinnor

Syriens ledare hoppas fortfarande slå ner upproret i landet. För andra har det gått bättre i så motto att de blivit av med sina diktatorer.
Egypten har t o m börjat sin valprocess. Den dystra insikten är väl att den arabiska våren går mot höst. De religiösa verkar ta hem spelet; 25 procent har röstat på ett ultrareligiöst parti som vill införa sharialagar. Det Muslimska Brödraskapet uttrycker sig mer försiktigt, men vi minns ju ayatollah Khomeinis triumftåg efter shahens fall i Iran. Och det landet har inte direkt rosat den demokratiska marknaden sen dess.
Jag skrev ett inlägg om risken med att alltför snabbt hylla allsköns rebeller, men självklart måste varje lands demokratiska val accepteras. Vi minns också alltför väl EUs hycklande agerande när Palestina på västvärldens uttryckliga begäran höll val. Hamas vann och plötsligt gällde inte de demokratiska spelreglerna längre utan EU utlyste bojkott.
Dock lär kvinnokampen behöva fortsätta i de arabiska länderna länge än.