Det är inte synd om Israel

Hur kan Israel tro att mer krig och våld kommer att gynna deras sak? Om de hade betett sig som en normal stat hade de arbetat som alla andra när kidnappningen och senare morden på de tre israeliska tonåringarna upptäcktes. De hade inte behövt gå bärsärkagång bland Gazas befolkning och arrestera 400 personer. Alla dessa kunde knappast vara skyldiga till morden.
Men det gjorde man och svaret från Hamas lät inte vänta på sig och så var man igång med det gamla vanliga hämnd och åter hämnd. Men Israel har ju allt att vinna på att ta första steget till vapenvila och fortsatta förhandlingar.
Alternativet är att alltfler börjar hata Israel (liksom Hamas), men också antisemitismen ökar, för många kan inte skilja på sak och person. Och då är Israel i sitt esse, när de får inta offerrollen.
Men det är inte synd om Israel (möjligtvis om dem som bor där och vill se ett slut på ockupationen). Det är de som bryter mot folkrätten, använder opropotiornerligt våld, hämningslöst dödar civila m m.
Det enda sorgliga är att det internationella samfundet låter detta fortsätta decennium efter decennium.

Hämndspiral att vänta

Vi ska hämnas! utropar Det muslimska brödraskapet och planerar nya våldsdåd i Egypten. Och militären meddelar att de inte tänker tolerera detta och ger sig på Mursianhängarna på nytt i ett evigt kretslopp av hämnd på hämnd.

Detta har vi sett i snart 50 år i Israel-Palestina-konflikten. Hämnd på hämnd.

Den finns i den s k hederskulturen där olika grupper och individer ständigt måste hämnas påstådda oförrätter, genom släktled ibland. Det är väl därifrån uttrycket ”att ta hedern av varandra” kommer.

Också dödsstraffet är en sorts hämnd, även om man påstår att det handlar om avskräckning. I USA har man ju den bisarra metoden att ett offers anhöriga får ha synpunkter på en gärningsmans benådning. Där kan man verkligen tala om hämnd.

Gamla Testamentet är också genomsyrat av hämndmotivet. Där är det ofta gud själv som hämnas. Och det nyaste i Nya testamentet är väl Jesu ord om att vända andra kinden till. Något som många kristna än idag kan ha svårt för.

Själva essensen för hämnd finns ju i det s k kriget mot terrorismen. George Bushs enda reaktion på attackerna 11/9 var ju att börja kasta bomber och det har USA fortsatt med sen dess mot en den ena än den andra. Med hämndaktioner i form av terroraktioner mot oskyldiga civila i väst som följd. Vi är kvar i ”öga för öga och tand för tand”.

Och där har nu också Egypten hamnat.

Sverige går på Israels linje

Sverige röstar, tillsammans med 13 andra stater, nej till palestinskt medlemskap i UNESCO. Ändå vill regeringen hävda att man är för en tvåstatslösning. Det normala i det här läget hade varit att lägga ned sin röst om man nu vill fortsätta plädera för det dödfödda i nya fredssamtal. Ett nej är ju en tydlig markering att man följer Israels linje.
Redan att tro på fredssamtal är en bekvämlighetens linje. Man kan lugnt luta sig tillbaka i förvissning om att parterna kommer att stå kvar på status quo.
Palestinierna har nu börjat ta saken i egna händer och ansöker om medlemskap i FN och FNs organisationer. Israels svar på det är 2000 nya bosättningar.
Så kriget fortsätter - med hämnd på hämnd. Men om världen skulle erkänna Palestina och det dessutom hände positiva saker i länderna runt omkring - då skulle Israel stå där naket.
Det är för övrigt märkligt, eller snarare skamligt, att man välkomnar demokrati i alla länderna i regionen utom just i Palestina. Där blev det bojkott av EU istället.
Så Israel kan lugnt bygga vidare.

Primitiv reaktion på bin Ladens död

Jaha, nu är han död, Usama bin laden. Tyvärr är ju inte al Qaida det. Frågan är hur mycket inflytande bin Laden hade i dagsläget.
Peter Kadhammar driver en intressant tes i dagens krönika om att bin Laden och al Qaida blivit mindre relevanta sen folkupproren i Nordafrika och Mellanöstern. De kuvade massorna har rest sig på egna meriter och behöver inte al Qaida, menar han. Ja, låt oss hoppas att han har rätt.
Annars är det ju märkligt att se USAs reaktion på det inträffade. Folk jublar och springer ut på gator och torg och de tillmälen både de amerikanska tidningarna och folket ger bin Laden, påminner starkt om den retorik bin Laden själv brukade använda mot västerlänningar. Redan på gamle Bush seniors tid var det slående hur likartad retoriken var mellan Bush och Saddam Hussein och det bara förstärktes under Juniors presidentskap.
Det gemensamma ordet är "hämnd". Den amerikanska kulturen och kulturen i det som en gång kallades Främre orienten, är besatta av vedergällning. Vilket gör att de aldrig kommer ur sina onda cirklar. Det är ingen tillfällighet att USA, som den enda moderna demokratin, fortsätter tillämpa dödsstraff, där hämnd är en viktig ingrediens. Varför skulle annars anhöriga till offer få sitta med vid varje nådeansökan.
Och länder som Syrien och Saudiarabien, med en tideräkning som visar 1400-tal, lever också i samhällen som liknar vårt 1400-tal.
Så länge hämnden får styra, kommer terrorismen att fortgå, den israelisk/palestinska konflikten att fortsätta. Bin Laden var en hydra, hugger man huvudet av den, växer två nya ut.
Det är primitivt att springa ut på gator och torg i jubel över att man dödat någon. Det motiverar fler terrorattacker och i dess spår fler säkerhetsåtgärder av allt mer integritetskränkande art. Och hela världen dras med i den onda cirkeln.

Nu ska vi skjuta budbäraren

Politiska ledare uttalar sig officiellt om att mörda en annan människa. Det är vad som händer Julian Assange just nu. Att amerikaner, med sin hämndkultur, mycket lik den i Mellanöstern, uttalar sånt är knappast förvånande, om än officiellt på hög nivå (men nu när skiten hamnat i fläkten genom Wikileaks kan man väl lika gärna tala klarspråk direkt). Men att en kanadensisk politisk rådgivare till premiärministern gör det är mer anmärkningsvärt.
Och alla talar om Julian Assange istället för att tala om de anmärkningsvärda saker som finns i dokumenten (och då menar jag inte pikanta karakteristika om diverse politiska ledare). Hittills tycker jag den förra Wikileaksläckan om hur framför allt amerikaner och "våra" allierade i den afghanska armén skjuter civila till höger och vänster är mer upprörande, men det har inte lett till att ens våra svenska politiker har dragit öronen åt sig.
Sverige deltar just nu i ett av världens smutsigaste krig. Hur hamnade vi där?

Krig skapar inte fred

Kriget är inte fredsbevarande skriver Helle Klein i dagens ledare i Aftonbladet. Nej, krig är per definition inte fredsbevarande. Krig är förstörelse, förnedring, död och ett sammanbrott för det civila samhället. Och om vi inte visste det förut berättar Wikileak-dokumenten det med önskvärd tydlighet.
"Det finns inget nytt i dessa dokument", förklarar Carl Bildt. Nej, just det. Krigsförbrytelser är ju vad vi väntar oss av USA (för att inte tala om av talibanerna).
Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen: utan den externa krigföringen kanske inte talibanerna kan mobilisera det stöd de behöver för att stärka sin position i landet. Vanligt folk vill ju faktiskt ha fred, men varje civil död som orsakas av NATO-styrkorna (där Sverige ingår) skapar mer hat och hämnd.
Så jag instämmer med Helle Klein; svenska soldater ska väck (liksom övriga), men Sverige ska vara kvar och bidra med bistånd och humanitärt stöd. Det kan i alla fall vara värt att pröva den strategin.