Antikondomkampanjen bottnar i sexkontroll

Roland Poirier Martinsson är tillbaka för att förklara sin antikondomkampanj. Jag letar förtvivlat efter argumenten som förklarar varför alla som reagerat har missförstått honom. Men jag hittar dem inte.
Vad sägs om det här stycket: "Vad slog fel? Nå, hur skulle din man eller fru reagera om du kom hem och föreslog kondom för att motverka spridning av könssjukdomar er emellan? Just det. Och kanske skulle du därför dra dig för att följa en sådan uppmaning."

Den enda logiska reaktion man kan tänka sig är väl att utgå ifrån att ens partner i så fall har en könssjukdom och då verkligen se till att man använde kondom.
Och hur ska man skydda sig mot oönskad graviditet? Har man redan fött sex barn kanske det inte känns så angeläget med ett sjunde? Eller så vill man bara ha två barn, vilket blir allt vanligare också i Afrika. Då är preventivmedel lösningen.
Men för Poirier, men det skriver han inte, är själva sexakten motbjudande såvida den inte äger rum i barnaalstrande syfte. Endast då är sex tillåtet.
Men för katolska kyrkan (och inte bara i den) är det bara ett svepskäl. I själva verket handlar det om djupt rotade patriarkala värderingar. Om en kvinna kan använda preventivmedel kan inte mannen kontrollera hennes sexualitet.
Och dessa värderingar såg vi ett utslag av bara häromdagen, när hovrätten inte menade att en kvinna blivit våldtagen då hennes partner körde upp fingrarna i henne för att "kontrollera att hon inte varit otrogen".
Den gammaldags tänkandet är alltid lika aktuellt.

Biståndet har alltid debatterats

Hur många gånger ska man behöva läsa att det aldrig förekommit någon biståndsdebatt? Nu sprider Erik Helmerson denna myt i en ledare i dagens DN.
Så länge jag har följt biståndet har det debatterats; allt ifrån Bai Bang, till befrielserörelser i södra Afrika, genom strukturanpassningar, enprocentmål, korruption och kritik mot enskilda projekt. Trots detta fortsätter de biståndskritiska att säga att bistånd aldrig debatteras.
Tyvärr besitter de flesta av dem som hävdar detta ingen större kunskap om frågorna. T ex tror man, inklusive Helmerson, att biståndet först nu handlar om marknadsutveckling.
På 80-talet ökade det s k förvaltningsstödet. Syftet var att uppnå ett av de fyra mål som biståndet hade på den tiden, nämligen ekonomisk tillväxt. Utan fungerande bank- och rättssystem, skattesystem och övriga samhällsinstitutioner fungerar inte marknaderna.
Ett annat av de fyra målen var oberoende. Det målet handlade om att stödja de länder som stred för frihet från kolonialmakterna. Idag stöder Sverige Libyen. Ingen vet om detta i längden leder till en demokratisk stat. Men syftet är att stödja en sådan utveckling precis som det var då.
Ett annat mål var demokrati. Demokratistödet har ökat i en jämn takt sedan 80-talet. Inget nytt i det.
Idag är målet för det svenska biståndet att bidra till att förbättra fattiga människors levnadsvillkor. Det betyder inte att Sverige ska ta ansvar för mottagarländernas befolkning, som Helmerson vill, det är faktiskt upp till länderna själva. Däremot ska biståndet tillsammans med andra faktorer stödja en positiv utveckling. Bistånd kan aldrig ensamt rädda världen, men det kan bidra till att den blir lite bättre.