Den blinda fläcken i skolpolitiken

Lärarbristen är monumental. Alltför få söker till lärarutbildningen, så vi kommer inte ifatt heller. Politikerna sliter sitt hår för att komma på hur vi ska få fler lärare. Men är det lärarbristen som är det stora problemet?
Nej, det man blundar för och inte vågar eller vill beröra är antalet skolor. Nu kan ju nästan vem som helst få starta en skola bara man säger att man ska uppfylla läroplanen (vilket bevisligen många sedan inte gör). Men om många kan få starta skolor (som dessutom ska betalas med skattemedel oavsett vem som driver dem), sprids ju resurserna ut på ett väldigt oekonomiskt sätt.
Om det finns för många skolor i förhållande till efterfrågan (och det verkar dessutom ändras från läsår till läsår) blir det svårt att planera för antalet elever och för skolorna att få tillgång till behöriga lärare.
Skolan i Sverige är obligatorisk, det råder skolplikt. Samhället har alltså ansvar för att alla barn går i skolan och har rätt till likvärdig undervisning var de än bor.
Det talar för två saker: att staten bör ha ansvar för skolan (som den en gång hade) och har det yttersta ansvaret för att resurserna används på ett effektivt sätt. Då är det ingen självklarhet att skolor får etablera sig hursomhelst. Några grundläggande kriterier måste vara uppfyllda, bl a att skolorna har behöriga lärare. Finns inte det, bör åtminstone inga nya skolor etableras och de som inte har tillräckligt elevunderlag bör avvecklas.
Politikernas trovärdighet i skolpolitiken är noll om deras huvudparoll är "valfrihet till varje pris". Och så är det ju. Priset visar sig vara elever som går ut skolan utan de kunskaper man kan förvänta sig, vilket beror både på lärarbrist och glädjebetyg.
Ta skolan på allvar någon gång!

Valfrihet överordnat sunt förnuft

Hjälp, valfriheten är hotad! ropar A PJ Linder i SvD. Han är förskräckt över att S och MP kommit överens om hur det ska bli lite mer kontroll på friskolorna.
Linder skriver: "Kravet på ”ökad samverkan” mellan kommuner och friskolor är svårare att svälja. Visst finns det skäl att ge kommunerna bättre möjligheter till framförhållning, men låta dem bli en sorts part i etableringsbesluten?

Njä. Då blir det väldigt frestande för dem att spjärna emot när det gäller starten av friskolor i områden där de kommunala skolorna visar dåliga resultat och löper risk att tappa elever. Den viktiga valfriheten är elevernas, föräldrarnas och lärarnas, inte kommunernas."
Nu är det ju faktiskt så att kommunerna, dvs vi skattebetalare, är de som betalar friskolorna. Det borde alltså vara självklart att de ska ha något att säga om vilka skolor som etableras i kommunen. Och i motsats till PJ Linder säger sunda förnuftet att om en kommunal skola har dåliga resultat finns det väl anledning att etablera en till. Råder däremot det motsatta förhållandet, en väl fungerande kommunal skola, kanske det finns anledning att inte etablera en till, ifall elevunderlaget inte räcker till två skolor. Då handlar det om slöseri med skattemedel, vilket är precis vad som pågår i den fria skoletableringens spår. Fler skolor än det finns elever till etableras, ganska ofta av oseriösa företag som hoppas göra storkovan. Vilket de också gör i många fall.
Därför är det bra att S och MP nu i alla fall tagit ett steg i rätt riktning och föreslår att kommunerna ska ha medbestämmande och också kunna ställa krav på de skolor som etableras. Förutom ett rimligt antal lärare också att de har tillgång till sådant som är standard i kommunala skolor. S k friskolor ska nämligen vara likvärdiga med kommunala skolor.
Fast om färre skolor, som sprider ut elever och skapar segregation, istället koncentreras kanske alla skolor fortfarande skulle ha råd med skolsköterska, kurator och andra nödvändiga vuxna.
Valfrihet har ofta blivit det godas fiende.