Verkligheten alliansens största fiende

Såg nästan hela debatten igår mellan Reinfeldt och Löfven. Missade det som handlade om skolan, så jag kom in i ett fullständigt obegripligt sifferkrig, där de två kastade siffror på varandra om vem som inte hade finansierat vad. Helt oöverskådligt för en utomstående som inte hade läst partiernas budgetar (och hade dem framför sig). Löfven fick i alla fall in en vettig kommentar: Verkligheten är din största fiende Reinfeldt.
Det är det man hoppas att väljarna också ser.

Valfrihet överordnat sunt förnuft

Hjälp, valfriheten är hotad! ropar A PJ Linder i SvD. Han är förskräckt över att S och MP kommit överens om hur det ska bli lite mer kontroll på friskolorna.
Linder skriver: "Kravet på ”ökad samverkan” mellan kommuner och friskolor är svårare att svälja. Visst finns det skäl att ge kommunerna bättre möjligheter till framförhållning, men låta dem bli en sorts part i etableringsbesluten?

Njä. Då blir det väldigt frestande för dem att spjärna emot när det gäller starten av friskolor i områden där de kommunala skolorna visar dåliga resultat och löper risk att tappa elever. Den viktiga valfriheten är elevernas, föräldrarnas och lärarnas, inte kommunernas."
Nu är det ju faktiskt så att kommunerna, dvs vi skattebetalare, är de som betalar friskolorna. Det borde alltså vara självklart att de ska ha något att säga om vilka skolor som etableras i kommunen. Och i motsats till PJ Linder säger sunda förnuftet att om en kommunal skola har dåliga resultat finns det väl anledning att etablera en till. Råder däremot det motsatta förhållandet, en väl fungerande kommunal skola, kanske det finns anledning att inte etablera en till, ifall elevunderlaget inte räcker till två skolor. Då handlar det om slöseri med skattemedel, vilket är precis vad som pågår i den fria skoletableringens spår. Fler skolor än det finns elever till etableras, ganska ofta av oseriösa företag som hoppas göra storkovan. Vilket de också gör i många fall.
Därför är det bra att S och MP nu i alla fall tagit ett steg i rätt riktning och föreslår att kommunerna ska ha medbestämmande och också kunna ställa krav på de skolor som etableras. Förutom ett rimligt antal lärare också att de har tillgång till sådant som är standard i kommunala skolor. S k friskolor ska nämligen vara likvärdiga med kommunala skolor.
Fast om färre skolor, som sprider ut elever och skapar segregation, istället koncentreras kanske alla skolor fortfarande skulle ha råd med skolsköterska, kurator och andra nödvändiga vuxna.
Valfrihet har ofta blivit det godas fiende.

Nejsägar-partiet

Det är något underligt med socialdemokraterna. Ingen vill någonsin leda detta parti, samtidigt som alla säger att det är den finaste post man kan ha.
Ja, det har förstås sitt pris att tacka ja, det har vi ju sett de senaste åren med Mona Sahlin och Håkan Juholt. De mediedrev de varit utsatta för mot sína personer (särskilt gäller det Mona Sahlin) saknar motstycke. Men en hel del av det som tidningarna tagit upp kommer från de egna leden. Med sådana "vänner" behöver man inga fiender eller borgerliga motståndare. Ledaren förgörs inifrån.
VU verkar vilja ha en snabb process och det vore inte minst skönt för oss som lever i alliansens Sverige. Ju längre detta drar ut på tiden, ju mer skada hinner alliansen göra. Jonas Sjöstedt i all ära, men oppositionen behöver vara större än så.
Å andra sidan riskerar en snabb process att det inre krypskyttet fortsätter för att någon falang blir missnöjd med ett snabbt val. Socialdemokraterna behöver en öppen process för att återskapa förtroendet inom partiet.
Man kan välja en interimsledare, som leder partiet fram till nästa kongress och under tiden har man den öppna processen. Men den ledaren riskerar då att bli en "lame duck" som ingen bryr sig om. Om den personen inte blir Jan Eliasson, som ändå har stor respekt med sig, men inte kan väntas leda partiet någon längre tid.
Ja, som man bäddar får man ligga och socialdemokraterna är verkligen golvade just nu.

Har USA råd att stödja israeliskt anfall?

Vad är det med Israel? Nu vill man anfalla Iran. Ordet fred verkar vara liktydigt med antisemitism för den israeliska regeringen.
Har väldigt svårt att tro på den här anfallsretoriken. Israel skulle inte anfalla Iran utan USAs stöd. Och i dagsläget har USA nog med sina två andra krig (som de i och för sig håller på att dra sig ur, så Obama kan säga att något vallöfte är uppfyllt).
Men allt kan för all del ändra sig om de republikanska stollarna får makten igen. Och för dem passar det väl bra med en ny yttre fiende, så man slipper ta itu med de inrikespolitiska problemen. Men frågan är om Kina lånar ut mer pengar till ny krigföring.
Israel kanske upptäcker att det står väldigt ensamt om de attackerar Iran.