Varför är det så mycket som inte fungerar?

Citybanan fungerar inte! Man är tillbaka i gamla spår så att säga.
Nya Karolinska fungerar inte! Det är ständiga problem med tekniken och barnavdelningen är inte gjord för barn.
Vad är det som gör att de stora skrytprojekten, som sägs ska avhjälpa en massa problem och/eller lägga Sverige i framkant, visar sig inte bestå provet?
Är det upphandlarna som inte kan beställa det som behövs? Är det teknikerna som inte klarar att få tekniken på plats? Har alla som jobbar med detta uppnått sin inkompetensnivå?
Ett skäl kan ju vara att saker forceras fram (trots att projekten alltid blir försenade). Men forceringarna kanske pressar fel personer. Personalen på golvet, s a s, har ofta korttidskontrakt, kommer inte sällan från utlandet. De bryr sig kanske inte, särskilt om arbetsförhållanden och villkor inte är så gynnsamma, att göra sitt bästa. Det sägs ju numera att Sverige inte längre är ett mönsterland när det gäller arbetsmiljö.
Och på andra nivåer sitter folk, har man ju numera förstått, vars högsta önskan är att sko sig själva på något sätt. Svågerpolitik och mutor borgar inte för att man får toppkvalitet.
Någonting har hänt i Sverige. Är det kapitalismen som löper amok när marknaden är alltför fri?

Ligger Sverige i framkant med Frans?

Det mesta ser väldigt mörkt ut, så varför inte fundera lite över Melodifestivalen, detta gladjippo för gammal och ung. Eller kanske bara för ung? 

Egentligen är jag inte alls intresserad av detta mastodontprogram, men de senaste veckorna är det ju nästan det enda som inte handlat om flyktingar och elände i världen.

Tyvärr verkar jag vara en av få som inte förstår storheten i den melodi som vann, med den söte gossen Frans. Men det kanske var söthetsfaktorn som slog igenom hos många väldigt unga.

Fast det fanns ändå något sympatiskt över hans framträdande. Inga hysteriska rökmoln, snurrande dansare och blixtar hit och dit. Bara rakt upp och ner. 

Men det kommer förstås aldrig att slå i Europa. Så då slipper SVT att bekosta detta jippo nästa år. Men kanske Sverige, som så ofta när det gäller musik ligger i framkant. Om några år lugnar sig kanske flera länder och man går tillbaka till det mera stillsamma á la 50-tal. Då stod ju alla artister stilla och sjöng rakt upp och ned. 

Själv gillade jag swahililåten bäst. En pigg tjej som sjöng så man blev glad. Det kan behövas i dessa tider.