Sveket mot de gamla

Några goda vänner som fortfarande har föräldrar i livet söker nu febrilt äldreboende (eller vad det kallas) till sina anhöriga, över 85 eller t o m i övre 90-årsåldern. Förgäves. De blir hänvisade runt, eller får beskedet att föräldrarna är för friska för att komma ifråga, trots att de bor på tre trappor utan hiss. Man måste tydligen vara dement och utgöra fara för annan för att komma ifråga för ett äldreboende.
Detta är en skam för Sverige. Dessa människor är de som arbetat och byggt upp vår välfärd. Nu får de inte ens del av den välfärd som de kämpat för. Och inte nog med det; de fortsätter att betala skatt, högre i förhållande till dem som arbetar nu. Och vad går deras (och allas våra) skattepengar till? Rutbidrag till överklassens städhjälp, medan hemtjänsten rusar som skållade råttor mellan de gamla. Vinster till alla de alltför många s k välfärdsföretag som trängs på en överfull marknad. Det var knappast detta de önskade för sin ålderdom.
Vi vet vilka som har svikit dem. De välbeställda politikerna i alliansen, men också de låtsassossar som också har sina slevar i vinstgrytan.
Jag mår illa av att se hur de redan rika skor sig ytterligare på dem som behöver mest.

Blir Jeremy Corbyn en Juholt?

Det ska bli intressant att se hur den nya labourledaren Jeremyn Corbyn lyckas. Han verkar vara samma typ av person som Håkan Juholt. En entusiastisk talare med vänsterperspektiv. Hu så hemskt ropar alla etablerade labourpolitiker. Men väljarna jublar.
Har just läst boken "Partiledaren som kom in i kylan" av Daniel Suhonen. Det som slår en är hur många låtsassossar det finns på viktiga maktpositioner.
Och av dem som blev avpolletterade under Juholts tid har i stort alla gått till näringslivet, företrädesvis PR-branschen eller fått topposter i banker och i de nya välfärdsföretagen. Det ska bli intressant att se om Löfven vågar göra något åt vinsterna i välfärden och rutavdragen, som hörde till det som Juholt föll på.
Denna livrädsla hos framträdande socialdemokrater att faktiskt stå för det välfärdssamhälle som luckrats upp efter alliansens tid, är pinsam. Hur långt vågar man gå i den budget som snart presenteras?
Och alla journalister som också är livrädda att se sina privilegier rubbas, publicerar mer än gärna lobbyisters pressmeddelanden och uttalanden. Vem undersöker vem som ligger bakom en nyhet och vem som känner vem? Journalister på framträdande poster är numera ofta nära lierade med makten. Och vem kan då granska den?