Varför strider lagen så ofta mot sunt förnuft?

Hur ska vi kunna lita på rättsväsendet när lagstiftningen så ofta strider mot sunt förnuft? Det senaste exemplet är den treåriga flickan som, trots att hon sedan födseln växt upp hos sin fosterfamilj, ändå överlämnades till missbrukande föräldrar som orsakade hennes död. För trots allt prat om "barnets bästa", är våra lagar skrivna så att i första hand föräldrar har rätt till sina barn. I lagtexten talas inte ens om barnen.
Men det finns fler exempel på att lagen går emot sunt förnuft, t ex när det gäller mord. Känt är fallet med de två personerna som slog ihjäl en äldre man och man inte kunde fastställa vem av dem som utdelat det dödande slaget. Båda friades.
Och ungdomar som misshandlat någon och där det är svårt, men uppenbart, att de gjort sig skyldiga till misshandel. Men de frias för att man inte kan säga vem som gjorde vad.
Och sexualmål ska vi inte tala om. När hovrätten kan fria någon trots att vederbörandes sperma finns i flickans kropp, köper ändå rätten mannens förklaring att han torkat sig på en handduk efter onani och att flickan sen använt samma handduk för att torka sig. Då går skam på torra land.
Visst är det viktigt med rättssäkerhet, men när lagen kan tolkas så att den strider mot sunt förnuft undergrävs tilltron till rättsväsendet. Nu har ju barnkonventionen blivit lag i Sverige. Då måste lagstiftningen följa med.

Gör inte barnkonventionen till lag

Just nu är ännu ett absurt utvisningsärende på allas läppar. Lilla Haddile, 2 år, ska utvisas, och återbördas till sin mamma. Mamman övergav barnet efter 20 dagar av okända skäl (men det ryktas om hot, kvinnan kommer ursprungligen från Algeriet där den s k hederskulturen lever på vissa håll). Flickan har bott i en fosterfamilj i Sverige sedan hon var fyra månader och känner inte till något annat, men vad gör det. Hon är ju inte svensk medborgare och "en förälder har rätt till sina barn" som det står i barnkonventionen. Det är rättschefen på Migrationsverket, Michael Ribbenviks, linje.
Många vill göra barnkonventionen till lag i Sverige. Men den bör inte bli lag så länge som ovanstående formulering finns med "föräldrar har rätt till sina barn". Det handlar inte om barnets bästa utan om den gamla vanliga idén att föräldrar äger sina barn.
Däremot bör barn ha rätt till sina föräldrar kanske med tillägget "eller motsvarande", vilket inte är samma sak. I Haddiles fall har hon ju aldrig haft några andra föräldrar än fosterfamiljen, som dessutom är beredda att adoptera henne. Att plötsligt överlämnas till en främmande person i ett främmande land, även om den personen är den biologiska mamman, kan aldrig vara Haddiles bästa, hur tragiskt detta än kan vara för mamman.
Den som gör detta mot Haddile borde betecknas som skyldig till egenmäktigt förfarande med barn. Dessvärre tror jag Migrationsverket gör sig skyldig till det nästan dagligen. Alla fall hamnar ju inte i medierna.

Storebror M utan vänner

KD krisar. Det är ju inget nytt i och för sig, men den totala förnedring som alliansbrodern utsatts för av storebror moderaterna borde ju få dem att lämna alliansen för att överhuvudtaget kunna se sig i spegeln.
Ingenting har de fått igenom utom vårdnadsbidraget som bara någon ynka procent av befolkningen varit intresserade av. Nu senast föll Maria Larssons förslag om ersättning till vanvårdade personer som växt upp i fosterfamiljer och barnhem. Och då får KD-folket stå där och slingra sig för att deras löften inte infriats.
Så därför hänger Göran Hägglund löst. Partimedlemmarna vill ha någon som kan lyckas bättre. Och då föreslår de - Mats Odell! En person som inte gjorde en enda sak rätt under sin tid som minister. Om det är urvalet i KD-leden förstår man partiets motgångar. Odell verkar dock själv ha vett att inte ställa upp.
Om Göran Hägglund också får gå är alla de som bildade alliansen i någon vattentunna hos Maud Olofsson eller hur det nu var, borta. Fredrik Reinfeldt får stå där utan de lojalitetsband som en personlig överenskommelse innebär. Enade de stod - söndrade de falla.