Dags att ta språnget: Förstatliga skolan

Läste idag Eva Franchells ledare i AB om en mamma som kämpar för sitt barn med ADHD. Hennes son vägrades tillträde till en skola med motiveringen att det inte fanns plats, men när hon testade med ett mail om att hon hade en dotter utan problem, fanns det plötsligt plats.
Det är ingen nyhet att det fria skolvalet innebär att skolorna väljer elever snarare än att föräldrarna gör det. Det blir ju en extra kostnad för skolan att ha elever som kräver speciallärare och extra stöd. Och det går ut över vinsten.
Skulle denna regering faktiskt våga sig på att förstatliga skolan skulle vi ta ett steg i rätt riktning. Inte vara beroende av skolpeng, utan skolorna får äska pengar utifrån de behov eleverna har. Det skulle skapa större likvärdighet. Blandade upptagningsområden vore också bra.
Kommunaliseringen har gjort skolan ojämlik. Staten måste ta ansvar för en så viktig sak som barns utbildning. Annars är vi tillbaka i forna tiders läroverk och folkskola.

Skolpengen har nått vägs ände

Jag läser i en av stockholmarnas Mitt i-tidningar att flera skolor som går med underskott i budgeten behöver ha större klasser för att få pengarna att räcka till. De drar in all specialpersonal (i den mån de har någon)för att få att klara sin tilldelade budget, som baseras på antalet elever. Varje elev representerar en viss skolpeng.
Nu har ju både alliansen och socialdemokraterna lovat mindre klasser. Det borde äntligen göra slut på det korkade och ineffektiva systemet med skolpeng. Innan detta infördes gällde närhetsprincipen. Det fanns ett upptagningsområde för varje skola där de flesta barn från området gick. Man fick söka till andra skolor och kunde få gå där i mån av plats.
Detta system gav möjlighet till långsiktig planering för skolorna. De kunde se hur många barn som fanns i förskolorna i området och beräkna elevantal utifrån det och äska en långsiktig budget.
Med dagens överetablering av skolor som alla kräver skolpeng får vi den absurda situationen ovan, att ha så många elever som möjligt fast man vet att det inte är optimalt för varken lärare eller elever. Och man vet aldrig hur många elever man har från år till år.
Det är dags för en nystart. Skolpengssystemet har nått vägs ände.

Går ej att bortse från invandring vid minskad läskunnighet

Sverige hör till de länder som dalar snabbast i läskunnighet bland 15-åringar, enligt en EU-rapport. Framför allt bland pojkar blir läskunnigheten allt sämre. Rapporten understryker att läskunnigheten inte har med invandringen att göra, att barn uppvuxna i respektive land läser sämre än tidigare oavsett invandring.
Det finns nog många orsaker till minskad läskunnighet. Vi vet ju att pojkar ägnar alltmer tid åt spel på internet, alltfler ungdomar överhuvudtaget matas med allt enfaldigare program i olika TV-kanaler.
Den ökade segregationen är nog ändå den största boven. Tidigare gick barn i den närmaste skolan, vars upptagningsområde ofta sträckte sig över både mer välbärgade och mindre välbärgade områden. Alla vet att om man hamnar i en grupp med ett antal personer som presterar ganska bra, påverkas de andra att hänga med och tvärtom.
Nu ser vi hela tiden att studiemotiverade hamnar i vissa skolor och andra (oftast kommunala) får ta emot de mindre studiemotiverade som har sämre stöd hemifrån.
Kanske är inte heller svensklärarna lika intresserade av läsning och språkförståelse som tidigare. Mer nyutexaminerade lärare kanske är alltför fascinerade av de nya medierna för att fördjupa sig i böcker.
Sen gör man sig nog en otjänst om man helt bortser från invandringen. Inte minst gör man barn som just anlänt från ett annat land en otjänst om man direkt sätter dem i en svensk klass, utan att de får tillräckligt av läsningens grunder i sitt hemspråk. Och än värre om de hamnar i ett område med nästan bara invandrare och klasserna består av barn från 10-15 länder. Hur undervisar man i sådana klasser? Erbjuder dagens lärarutbildning möjligheter att tackla sådana problem.
Det är ingen tillfällighet att det är Finland som har högst andel läskunniga 15-åringar. Det är också ett av de europeiska länder som tar emot minst antal flyktingar.