Valfrihetsfrustration

Idag skriver Anders Lindberg på ledarplats i AB att vi blir olyckliga av för mycket valfrihet. Det är bara att instämma. Framför allt i det offentliga. Jag har tänkt byta elbolag länge för jag gillar inte Fortum (som visst heter något annat nu för att förvirra ytterligare), men arbetet med att göra jämförelsen med andra bolag känns övermäktig när man knappt förstår vad det står på fakturan.
Eller att stå framför hyllorna med yoghurt i livsmedelsbutikerna. Behövs det 40 sorters yoghurt eller hur många de nu är? Dessutom importerar vi de flesta, vilket sliter på miljön. Och ständigt lanseras nya märken, eller så byts förpackningen så man kan höja priset.
Allra värst är förstås suboptimeringen i t ex snöröjningen. Att varje stadsdel måste upphandla egna snöröjare som ändå inte verkar klara sitt jobb. Om kommunen hade ett antal anställda som kunde lite av varje, skulle man kunna använda dem till snöröjning och sandning på vintern, parkskötsel på sommaren, lövblåsning etc. De skulle då dessutom ha kollektivavtal och hyfsade arbetsförhållanden. Kanske skulle både de och vi bli lyckligare?

EU stoppkloss för miljöarbete

EU har åter visat att kapitalet betyder allt och miljön intet. Svenska kostråd, där närproducerat rekommenderas av jordbruksministern (eller vad han nu kallas nuförtiden) är ett handelshinder enligt EU.
Egentligen säger det allt. Det vi faktiskt skulle kunna ha EU till, nämligen ett gemensamt progressivt miljöarbete, där stater verkligen behöver samarbeta, går över i sin motsats därför att EU har ett enda syfte, ifall någon har missat det: att kapitalet fritt ska kunna flöda över gränserna.
Vi måste låta långtradarna frakta femtielva sorters yoghurt över hela Europa fast vi kan framställa alla dessa sorter själva om nu efterfrågan är så stor. Vi måste tillåta utfiskning, för något annat är handelshinder enligt EU.
Och Eskil får tala med kluven tunga. Det som är bra för människorna är inte bra för EU.