Valfrihetsfrustration

Idag skriver Anders Lindberg på ledarplats i AB att vi blir olyckliga av för mycket valfrihet. Det är bara att instämma. Framför allt i det offentliga. Jag har tänkt byta elbolag länge för jag gillar inte Fortum (som visst heter något annat nu för att förvirra ytterligare), men arbetet med att göra jämförelsen med andra bolag känns övermäktig när man knappt förstår vad det står på fakturan.
Eller att stå framför hyllorna med yoghurt i livsmedelsbutikerna. Behövs det 40 sorters yoghurt eller hur många de nu är? Dessutom importerar vi de flesta, vilket sliter på miljön. Och ständigt lanseras nya märken, eller så byts förpackningen så man kan höja priset.
Allra värst är förstås suboptimeringen i t ex snöröjningen. Att varje stadsdel måste upphandla egna snöröjare som ändå inte verkar klara sitt jobb. Om kommunen hade ett antal anställda som kunde lite av varje, skulle man kunna använda dem till snöröjning och sandning på vintern, parkskötsel på sommaren, lövblåsning etc. De skulle då dessutom ha kollektivavtal och hyfsade arbetsförhållanden. Kanske skulle både de och vi bli lyckligare?

Mindre kärnkraft ger mer vinst

Så är vi där igen. Köldknäppen slår till och kärnkraften står still. Trots fagra löften om att alla reaktorer skulle vara igång till december förra året, står fyra reaktorer stilla och en femte går på halvfart enligt SvD. Endast 55 procent av den totala effekten utnyttjas. Och elpriserna rusar i höjden till Fortums och Vattenfalls glädje. Fortum gjorde en vinst på 532 miljoner euro förra året. Gissa vilka som betalade den.
Att hänga fast vid denna kärnkraft blockerar bara utveckling av alternativ. Det lönar sig för kärnkraftsindustrin att inte driva kraftverken fullt ut. Och så har vi ännu ett exempel på att viss typ av verksamhet bör vara i samhällets tjänst, inte det privata kapitalets.