Finns det pension till våra barnbarn?

Eva Franchell tar i dagens AB upp de ojämlika pensionerna för oss kvinnor. Hur vi blir livegna på ålderns höst för att många av oss har varit hemma eller haft deltidsarbete hela livet. Har man tur är man gift, ensamstående kan knappt bo kvar i de allt dyrare bostäderna.
Men tankarna går också till dem som nu är unga och som ska hämta sin eventuella pension ur det nya pensionssystemet. Och "eventuell" är verkligen ett realistiskt ord. Hur blir det med pension för dem som har s k "sms-jobb"? Sätts ens sociala avgifter av för de anställda i dessa lekstugeföretag?
Kommer de kommande generationerna som har de tillfälliga och nästan alltid lågavlönade jobben att bli fattighjon på gamla dar? De som inte ens har råd att ta en privat pensionsförsäkring.
Det är illa nog för de, framför allt kvinnor, som idag hankar sig fram på pensioner som nästan ligger under socialbidragsnormen. Man fasar för hur det blir för våra barn och barnbarn.

Snart gör hembiträdet comeback

Regeringen öser ut pengar till dem som redan har. Läxhjälp blir nu avdragsgillt inom rut-avdraget. Flera företag satsar nu på denna lukrativa idé. Ja, några får jobb som läxhjälpare, men som vanligt till en hög kostnad för skattebetalarna.
Det är orimligt att våra skattepengar hela tiden ska gå till dem som redan har. Det tjänar inget till att Reinfeldt & co tjatar om pensionärer som får städhjälp och jäktade ensamstående mammor som får stöd. Verkligheten ser inte ut så. Det är som vanligt de med mycket pengar som gynnas. Pensionärer och ensamstående mammor har nog med att betala hyra och ökande kostnader för el, telefon etc.
Snart kommer alla tjänster i hemmet att bli avdragsgilla och plötsligt är det gamla hembiträdet tillbaka. Förmodligen uthyrd från ett bemanningsföretag.
Och vi är alla med och betalar.

Cynisk Kjöller hånar Rädda Barnen

Hanne Kjöller har i ett cyniskt inlägg på ledarplats i dagens DN (ej på nätet) under rubriken "Alltför starka ord döljer verkligt problem" om barnfattigdomen i Sverige.
Dock går hon knappast in på det verkliga problemet, utan menar att Rädda Barnen överdriver allvaret i barnfattigdomen i sin senaste rapport och menar att siffrorna bara skiljer med 0,6 procentenheters ökning. Men ökningen följer ju bara trenden i det övriga samhället, med ökande siffror för resurssvaga grupper som ensamstående föräldrar (främst mammor) och invandrare.
Sedan hånar hon RBs generalsekreterare som refererar till Barnkonventionen. Dessutom påstår Kjöller att Sverige inte ratificerat barnkonventionen, vilket knappast ökar trovärdigheten i hennes övriga sifferexercis. Sverige hörde till de första länderna som ratificerade barnkonventionen; redan 1990. Somalia var det senaste, i november 2009. USA är det enda land som ännu inte ratificerat konventionen. Barnkonventionen är dock ingen lag, i detta har Kjöller rätt. Men konventioner ska vara en ledstjärna i det arbete konventionen gäller, även om den inte upphöjts till lag (en konvention är mer övergripande, men delar av den kan man göra lagstiftning av).
Barnkonventionen säger, och detta citerar Kjöller: Konventionsstaterna ska sträva efter att till det yttersta av sina resurser söka förverkliga barnets sociala, ekonomiska och kulturella rättigheter. När resurserna inte räcker till bör man söka lösningar genom internationellt samarbete.
Sen blir Kjöller riktigt hånfull och cynisk och skriver: Vad menar Rädda Barnen? Ska vi be Sudan om bistånd? Eller FN om katastrofhjälp?
Hennes ovilja att se själva problemet är uppenbar. Det är självklart orimligt att jämföra det vi kallar barnfattigdom i Sverige med hur det ser ut i Sudan eller på många andra platser. Men konventionens innebörd handlar ju om det samhälle där konventionen antagits. Och det är alarmerande att fler och fler familjer hamnar i det av alliansen så gladeligt utpekade utanförskapet, ju mer de får regera. Det vill inte Hanne Kjöller se. Hon vill titta åt ett annat håll och hånar dem som försöker belysa problemet.