Hemtjänsten är ren satir

Nu beskrivs den ena bisarra historien efter den andra om hur hemtjänsten fungerar. Personalen verkar inte kunna ta ett steg utan att vara övervakad. AB har beskrivit att personalen inte kunde köpa en penna till en "brukare" utan att tillfråga sina chefer och därefter få ett skriftligt beslut om att det gick för sig. En annan kvinna ville att personalen skulle koka tevatten på kvällen. Det fick de inte göra, sa de, det ingick inte i rutinerna. Det tog en månad att få beslut om att kvinnan skulle få sitt kvällste.
Detta låter ju som en ren fars. Det går inte att göra satir på, för det är redan satir. Hur lång tid kan det ta att koka vatten och hälla upp i en kopp? Två minuter och däremellan kan ju personalen göra något annat medan vattnet kokar upp.
Hur är det möjligt att ens få personal som är så här lydig? Fråga inte, bara gör!
Men framför allt; hur har vi hamnat i detta absurda system? Men det är klart, att hålla koll på alla mer eller mindre seriösa företag i hemtjänstbranschen kanske kräver denna stenhårda kontroll. I så fall är det dags att minska antalet företag eller (helst) att kommunen åter tar över skötseln av hemtjänsten. Så här kan det inte hålla på. Det är förnedrande för både personal och de äldre.

Maud Olofsson i farsen Nuon

Såg Maud Olofsson i Aktuellt ikväll. Vilken fars! Hennes trovärdighet ligger numera på den absoluta nollpunkten.
När man hör Maud dyker tre scenarier upp:
1. Maud informerar regeringen (Borg o Reinfeldt)som godkänner affären. Maud talar sanning i radiointervjun.
2. Maud Olofsson tycker den här affären är en höjdpunkt i hennes karriär som stadsråd men inser att om finansdepartementet får nys om den i förväg kan den gå i stöpet. Alltså informerar hon inte ens Borg och Reinfeldt för att få igenom detta köp. Men då är det rätt pinsamt att stå och ljuga i radion.
3. Hon informerar Borg och Reinfeldt, men de tycker att när Nuonfiaskot är ett faktum, de inte vill erkänna att de kände till affären i förväg. De låter Maud bära hundhuvdet.
Det som verkar svårast att tro på i denna härva är att finansdepartementet och därmed Borg, inte skulle känna till denna miljardaffär. Vad då koll på statens finanser!
Att Reinfeldt/Borg skulle få reda på något sånt här via media verkar fullständigt osannolikt. Likaså att Maud Olofsson skulle stå och ljuga i radion om att hon informerat dem.
Men är det så, är det ju minst lika illa. En regering som inte vet vad den andra handen gör i sådan här stor fråga. Det är betydligt trivialare saker som diskuteras på regeringssammanträdena. Eller så är det så här regeringen har fungerat hela tiden. Det är därför det ena huvudlösa förslaget efter det andra drivs igenom. De partier som är ansvariga för ett departement får göra som de vill.
Där faller Reinfeldts trumfkort om regeringsfähighet.
En fjärde variant kan ju också vara att de kommit överens om att agera på detta vis. Då börjar man tänka Nixon och Bush och andra goda kålsupare.

Åk till Assange!

Vad är det för fel på åklagaren i Assangemålet? Är han så prestigefylld att han inte kan förmå sig att åka till London och förhöra Assange så vi får slut på denna fars (som ju knappast känns särskilt farsartad för målsägarna förstås).
Jag vet inte om vi har ett utlämningsavtal med USA. Det borde vi inte ha med tanke på att de praktiserar det medeltida dödsstraffet. Men om vi har det och USA begär Assange utlämnad kanske vi har skyldighet att göra det. I så fall ännu ett skäl för åklagaren att få ändan ur vagnen och åka till England.
Assange blev hjälte när Wikileaks släppte skrämmande dokument om USAs krigföring i Irak. Men den verkliga hjälten som riskerade allt, Brad Manning, sitter nu i fängelse och lär få göra det ett bra tag framöver.
Så åk och förhör Assange för det brott han anklagas för så rättvisan får ha sin gång
(han lär väl knappast bli dömd, det blir man ju sällan för sexualbrott i Sverige).

Mer uppmärksamhet kring den verklige hjälten behövs

Farsen med Julian Assange fortsätter. Karlen blir alltmer patetisk. Särskilt med tanke på att han sökt asyl i ett land där presidenten inte drar sig för att trampa på yttrandefriheten. Det ger också Ecuador en hycklande profil. På Wikipedia kan man läsa om den ecuadorianske presidenten Rafael Correa:
"Den 10 maj 2007, åtalade Correa den Quitobaserade tidningen La Hora för förtal och förolämpning, för att tidningen skrivit att Correa skulle komma att styra Ecuador med "tumult, sten och träpinnar". Tidningen svarade att "ledaren (i tidningen) återger våra tankar och vi kommer att försvara inte bara vår rätt att manifestera våra åsikter utan också alla medborgares åsikter, såsom vi gjort under tidningens 25-åriga existens". Den ecuadorianska pressens gemensamma organ AEDEP, uttalade att "ingen modern ecuadoriansk politiker har någonsin försökt använda lagen på detta sätt för att tysta pressen."[5]The Committee to Protect Journalists protesterade också mot Correas beteende “Rädsla för rättsligt efterspel kommer att hindra den ecuadorianska pressen från att rapportera och kommentera händelser av allmänt intresse. Vi kräver att President Correa backar från sitt åtal och upphäver de lagar som stävjer internationell standard vad avser yttrandefriheten.”[6]The World Press Freedom Committee uttalade att "det är tydligt att detta försök att tysta den ecuadorianska pressen går rakt emot vad den grundläggande yttrandefriheten kräver, såsom den är avfattad i åtminstone två av statuterna i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.""
Medan Assange slåss mot väderkvarnar sitter däremot den verklige hjälten i Wikileakshistorien, Bradley Manning, som vågade ta fram det hemliga materialet, i fängelse, kanske för livet. Lite mer uppmärksamhet kring honom och vikten av att granska makten, även när det gäller USAs heliga krig mot terrorismen, kanske vore på sin plats.