Den tysta våren närmar sig

Har just varit en vecka på Öland. Finaste vädret på många år så här tidigt i maj.
Men det finns något som oroar en fågelskådare som jag. Jag har märkt det i några år, men det tycks mig som om antalet fåglar minskar, åtminstone inom vissa arter. Har aldrig sett så få sädesärlor på Öland som i år t ex.
Men man ska väl inte förvånas. Vi människor bidrar ju ständigt till att livsbetingelserna för fauna och flora försämras. Dels bidrar vi till klimatförändringarna i stort, men också till olycklig miljöförstöring i det lilla.
Jordbruket är en stor bov i det hela med sin stordrift och giftspridning. Skogsbruket likaså, där vanlig skog försvinner i takt med hyggena och plantager träder i dess ställe.
Läste om en studie gjord i ett naturreservat i Tyskland, där man sett att en 70-procentig minskning av antalet insekter skett. Och minskar insekterna är inte bara fåglar illa ute. Insekterna är i själva verket grunden för att något ska växa och fortplantas. Utan insekter inga frukter och bär, ingen stapelgröda. Förutsättningarna för liv upphör.
Vi är inte där än, men vi är dessvärre på väg om vi inte blir mer ekologiska i vår hantering av naturen.

Intressekonflikt med skogsägande landsbygdsminister

Regeringen, läs Eskil Erlandsson, sparar på det s k Artprojektet, vars syfte är att kartlägga den biologiska mångfalden i landet. Biologisk mångfald är knappast högprioriterat hos vår landsbygdsminister. Som stor skogsägare ser han hellre vikten av att få odla och avverka skog som man skördar vete och råg.
Ett av de största hoten mot den biologiska mångfalden är just skogspolitiken, som Maciej Zaremba visade i ett antal artiklar för en tid sedan. Dagens skogar är inte skogar i egentlig mening, utan plantager som skapar monokulturer. Men eftersom skogen ändå växer relativt långsamt i Sverige, hotas hela tiden de allt färre urskogsområdena från ingrepp. Snart finns de mest biologiskt gynnsamma skogarna runt tätorterna, där man inte kalavverkat. Men dessa hotas nu istället av byggbolagen som jagar mark för fler dyra bostäder (t ex Trollesundsskogen utanför Stockholm, där Peab vill bygga småhus. Om det åtminstone var hyresrätter).
Man kan fråga sig om det inte finns risk för intressekonflikt med en landsbygdsminister som också är skogs- och markägare?

Tätortsnära natur bidrar till mångfald för både natur och boende

Idag var arkitekten Ola Andersson intervjuad i Stockholmsdelen av DN. Han klagar på att Stockholm inte får växa till en riktig storstad. Det är för mycket skog och natur här. Han ser helst att alla förorterna i Stockholm byggs ihop, med den stora allén genom Hammarby Sjöstad som modell.
Man blir mörkrädd. För det första skulle ett sådant tilltag strida mot idén om att behålla den biologiska mångfalden. Det finns bara sex procent riktig naturskog kvar i Sverige och en hel del av den är tätortsnära. Resten är plantager.
Ola Andersson hänvisar också till rutmönstret i innerstaden som grundlades redan på 1600-talet och att det minsann tjänat stockholmarna väl. Fast egentligen har det inte det. Rutmönstret var en idé som kom från kontinentens södra delar eller t o m ännu längre söderut, där det är mycket varmt stora delar av året. Då är det bra med raka, gärna breda gator som låter vindarna spela fritt och skapa svalka. Det är dock sällan detta passar vårt klimat. Vi kämpar fram på breda gator med nordanvinden vinande i öronen och snökorn som förblindar vår syn. Slingrande gator, som skapar fickor med lä, skulle passa mycket bättre i vårt klimat.
Trots att han inte tror det, är det många stockholmare (troligtvis en majoritet) som faktiskt väljer att bo i en förort för att det är nära till naturen. Läs ett antal bostadsannonser och du fattar Ola.
Dessutom visar många medicinska undersökningar på att vi mår bra av att ha natur omkring oss i form av träd och vatten. Det är ingen tillfällighet att överhetens slott och herrgårdar ligger på de vackraste platserna i Sverige.
Jag tycker Ola Anderssons hus i Kärrtorp, (vackra färggranna radhus), som vann omröstningen om Årets Stockholmsbyggnad, väl förtjänar det och skulle också ha röstat på dem. Men de som vill bo i sådana hus vill också ha natur runt omkring.
Många förorter fungerar mycket bra och människor trivs där. Och vi bor här för att vi både får natur och nära till storstaden.

Centern i monokulturens rike

Per Anckersjö, Centerpartiet, menar att naturen är till för människor. Vi skapar inte naturreservat för ekorrar och skalbaggar menar han, utan för att människor ska få vistas i skog och mark och utöva sina aktiviteter. Som han skriver på SvD:s Brännpunkt: "Under 2011 kom rapporter om att slitaget på stadens naturreservat ökat. Även här kom negativa reaktioner – trots att uppgifterna i grunden är mycket positiva. Slitaget beror nämligen på att vi börjat använda naturreservaten mer, som individer och genom föreningar som anordnar ridning, cykeltävlingar och annat."
Det märks att Anckersjö är centerpartist. Han har LRFs inställning till naturen, nämligen att den ska brukas för människors skull. Och det ska den naturligtvis till en viss gräns. Men vad är det för glädje med en "natur" som består av parkvägar med ankdammar med inplanterade parkfåglar för att man undanröjt de naturliga miljöerna för många arter. För att stigar i skogen blivit lerstråk för att cykeltävlingar hålls bland känsliga mossor och där många arter försvinner på grund av störningar och slitage.
Försök hitta en riktig skog på Sveriges landsbygd. Vi tror att vi har mycket skog i det här landet, men vi har plantager. Monokulturer där bara enstaka arter tillåts leva eller ens skulle trivas.
Och i Per Anckersjös värld ska naturen läggas tillrätta i "pocketparker" och naturreservat, där reservat inte betyder skydd för naturen utan fritt fram för all möjlig störande verksamhet.
Förr brukade centern värna om hela Sverige. Nu verkar de stå för att exploatera så mycket som möjligt av stadens natur, för att tränga ihop människor.
Vem står idag för att kanske det inte är bara Stockholm som ska växa, kanske behöver hela Mälardalen bli en region där människor i större utsträckning kan bo och framför allt livnära sig. När upphörde centern att tänka regionalpolitiskt?

Självklarheter som terapi

Nu har forskarna kommit på något igen - nämligen att grönska och natur gör oss avstressade och lugna. Vilken överraskning!
Det visar bara hur långt från ett sunt och naturligt liv vi lever. Ändå finns det oerhört mycket natur i Sverige, inte minst nära städer och samhällen. Till skillnad från de plantager som våra skogsmarker och lantbrukslandskap blivit, har naturen ofta fått frodas fritt nära urbana miljöer.
Men de är ständigt hotade. Stockholms nationalstadspark naggas ständigt i kanten. Och politikerna tittar längtansfullt på Stockholms gröna kilar, alltså de stråk av skogs- och naturmiljöer som finns mellan stadens spårvägslinjer och stora vägar.
Vi mår allra bäst av lövskogsgrönska, vatten och stenar enligt forskarna. Är det då så konstigt att vi vill ha kvar den öppna Slussenmiljön och naturbergen upp mot Söder. Men det är förstås viktigare att någon arkitekt får förverkliga sig själv och några politiker får några rader i en minnesskrift. Men det kan gå som för Hjalmar Mehr, han som var borgarråd när Stockholms city revs och framför allt när almarna i Kungsträdgården skulle huggas ned. Han gav betongsossen ett ansikte.
Det vi mår sämst av är fula fyrkanter i grå betong, enformiga rader av fönster á la 60-tal och blanka glasytor där ögat inte finner fäste. Vem blir glad av Konsum- och Åhlénsladorna i de flesta av Sveriges städer, som förfular städernas hjärtan, där ofta de gamla rådhusen står kvar som en bjärt kontrast. Eller de likartade köpcentrumen i städernas utkanter. Industrilokaler att shoppa i. Inte underligt att vi blir deprimerade.