Intressekonflikt med skogsägande landsbygdsminister

Regeringen, läs Eskil Erlandsson, sparar på det s k Artprojektet, vars syfte är att kartlägga den biologiska mångfalden i landet. Biologisk mångfald är knappast högprioriterat hos vår landsbygdsminister. Som stor skogsägare ser han hellre vikten av att få odla och avverka skog som man skördar vete och råg.
Ett av de största hoten mot den biologiska mångfalden är just skogspolitiken, som Maciej Zaremba visade i ett antal artiklar för en tid sedan. Dagens skogar är inte skogar i egentlig mening, utan plantager som skapar monokulturer. Men eftersom skogen ändå växer relativt långsamt i Sverige, hotas hela tiden de allt färre urskogsområdena från ingrepp. Snart finns de mest biologiskt gynnsamma skogarna runt tätorterna, där man inte kalavverkat. Men dessa hotas nu istället av byggbolagen som jagar mark för fler dyra bostäder (t ex Trollesundsskogen utanför Stockholm, där Peab vill bygga småhus. Om det åtminstone var hyresrätter).
Man kan fråga sig om det inte finns risk för intressekonflikt med en landsbygdsminister som också är skogs- och markägare?

Byråkraten och verkligjheten

DN har verkligen lyckats idag med att visa byråkratens perspektiv gentemot några läkares som jobbar direkt i vårdverkligheten genom att ta in båda debattartiklarna på ett uppslag i tidningen.
Här kan man se hur läkarna instämmer i Maciej Zarembas uppmärksammade vårdartiklar om ekonomisk styrning i vården härförleden, mot byråkraten för det s k vårdvalet, som tycker att Zaremba har fel på de flesta punkter. För honom är register och uppföljning det allra viktigaste, det som avgör om vården har kvalitet och som kan följas i serier. Det kallar han den holistiska synen och avfärdar läkares kritik som att de saknar just den.
Läkarna, som träffar patienter varje dag och står mitt uppe i verkligheten ser det på motsatt sätt och varje individ som besökt en doktor vet att alltmer tid får läkaren ägna åt att stirra in i en skärm istället för på patienten. Färre vårdplatser är inte detsamma som sämre vård, menar byråkraten. Men fråga den patient som fått sin operation inställd, kanske flera gånger, för att det saknas vårdplatser. Det är också ett mått på kvalitet.
På dessa debattsidor möts verkligheten och alliansens vårdval på ett övertydligt sätt. Och de flesta instämmer nog i att det viktiga inte är att få välja vårdcentral utan att vården på de vårdcentraler som finns är av god kvalitet. Och det är den i första hand då inte ekonomiska incitament styr.

Låt inte twitter ersätta journalistik

De som twittrar befinner sig i egna bubblor och talar med och följs av sina likasinnade visar undersökningen Twittercensus. Och sällan mötas de två. Dags att slå hål på myten att på nätet träffas alla huller om buller.
Men det är viktigt att journalister inte blit så förblindade av twittrande politiker att de okritiskt återger vad de säger, utan att kunna ställa följdfrågor eller vinkla saker ur ett annat perspektiv.
I dessa snabba tidevarv när allt färre ska göra alltmer finns risken att man låter sig nöja med de uttalanden och kommentarer som görs av politiker och andra makthavare via nätet.
Därför är det glädjande att läsa sådana gemnomarbetade och stora grävreportage som Maciej Zarembas om sjukvården i DN. Men snart har bara stora medier råd och tid med detta. Risken finns att små tidningar nöjer sig med twitter som förstahandsinformation, snarare än eget journalistiskt arbete.
Politiker m fl kan nog låta väl så avspända på twitter, men de vet att de nu fått ännu en kanal för sina budskap. Källkritik anbefalles.

Inga problem att finansiera ny tunnelbana

S vill satsa på fler tunnelbanelinjer i Stockholm. Det är inte fel. En tät region kan inte låta privat biltrafik vara det främsta transportmedlet för arbetsresor.
Genast börjar moderaterna fråga efter prislappen. Det är väl heller inte fel. Men att inte bygga Förbifart Stockholm skulle ju generera en hel del pengar. (För den är väl finansierad eller?)
Att dessutom förbjuda vinst i välfärden och minska floran av onödiga privata företag som idag suboptimerar de offentliga tjänsterna skulle också ge en hel del i kassan (efter att ha läst Maciej Zarembas andra artikel som handlar om det sjuka prislappssystemet i vården, där minst sjuk premerieras gör en ju mörkrädd).
Det finns alltså flera alternativ att hämta pengar från om politik istället för marknad får råda. För vem vill ha en valfrihet där tennisarmbåge går före njursvikt?

Alliansen missköter Stockholm

I en replik till vänsterpartisterna Karin Rågsjö och Måns Almqvist ger sig de moderata borgarråden Ulla Hamilton och Anna König Jerlmyr in i en beskrivning av Stockholm som få lär känna igen sig i (om man inte bor i Täby, Danderyd eller Stockholms innerstad). T ex skriver de: "Det bästa sättet för att ge alla människor en chans till framgång och ett bra liv är en fungerande skola...I Stockholm råder en verklig valfrihet inom utbildningsområdet. Det gäller från förskoleklass till SFI och vuxenutbildning". Ja, valfriheten gäller framför allt för skolorna, för de s k friskolorna kan ju välja elever (vilket inte de kommunala kan). Ulla och Anna behöver bara läsa M Zarembas artiklar i DN Kultur den senaste veckan för att få veta att skolan inte är bra, särskilt inte i Stockholm. "För att få människor att må bra är bostaden ett av de mest basala behoven för att livet ska fungera" skriver de vidare. Så de skryter med att de ska bygga 15 000 nya bostäder denna mandatperiod. Ja, men bara 6000 av dem är hyresrätter. Man har sålt ut 22 000 hyresrätter och det är inte slut än. I förort efter förort tjatar nu ombildningskonsulterna på hyresgästerna att ombilda. Denna snedvridning av bostadsmarknaden har gjort att bostadslösa måste ta stora lån för att snabbt få en bostad, vilket leder till ytterligare bostadssegregering. Får du inget lån, v g vänta i 25 år på en bostad du har råd med. Staden går med 1,9 miljarder i vinst. Svensk ekonomi går jättebra utropar Anders Borg. Men var ser vi det? Inte i den offentliga sektorn i alla fall. Här går alla på knäna och det enda anställda inom stat och kommun får höra är att det ska sparas. Gränsen är redan nådd, folk mår dåligt på arbetsplatserna för att de numera utför tre personers arbetsuppgifter, men också för att de inte längre vågar kräva något. "Gilla läget" är ordet för dagen och gör du inte det, finns det någon annan som gör det, åtminstone för en tid, och kan ersätta dig. Vart tar alla pengar vägen? Skattesänkningar förstås. Men pengarna går också till de företag som öppnar skolor och vårdcentraler på löpande band, vare sig de behövs eller ej. Och för att dessa privata bidragstagare ska gå med vinst, måste också deras organisationer slimmas. Hur kan en stad få misskötas så som alliansen missköter Stockholm?