Feghet inom högsta ort

Igår talade Ulf Dahlsten, Palmes statssekreterare de sista åren, ut om Palmemordet i DN. Det visar sig att han suttit inne med en del information om Christer Pettersson, som skulle stärka indicierna mot honom. Men inte har Dahlsten gått till polisen med detta inte. Han fick uppgifterna av en "trotjänare" i kanslihuset som inte ville delta i en rättegång.
Man frågar sig hur detta är möjligt. Palmes närmaste man undanhåller uppgifter som skulle kunna stärka bevisen mot Christer Pettersson (och i förlängningen kanske fått honom dömd och hela denna kvartssekellånga utredning skulle aldrig behövt äga rum och kosta tid och pengar). Detta gör han för att hålla en kollega om ryggen, istället för att övertala denna att träda fram med sina uppgifter. Och vad är det för ynkrygg inom kanslihuset, statligt anställd och Palme var ju i formell mening dennas allra högsta chef, som inte gör sin samhälleliga plikt.
När polisen inte ens kan få hjälp av regeringens egna anställda när statsministern blir mördad, hur kan man då anklaga vanligt folk som inte vill/törs vittna?

En familjestrategi

Filippa Reinfeldt vill inte ta ansvar för vårdsituationen i Stockholm. Patientsäkerheten på sjukhusen har gått förlorad medan lätt förkylda kan välja mellan femtielva vårdcentraler, gärna i innerstan eller norrort.
Hennes f d man, statsministern, har samma attityd till ansvar. Det var ju Maud Olofsson som hanterade Nuonaffären. Visserligen sa vi OK, men det är ju en centerfråga, de har ju ansvar för Näringsdepartementet. Ungefär så tycks Fredrik Reinfeldt tänka. Det är bara när det är dags för debatt med Löfven som hela regeringen blir intressant. Han, som inte ens sitter i regeringsställning, måste presentera ett regeringsalternativ innan Fredrik ställer upp.
Filippas och Fredriks strategi är FEGHET. De gömmer sig bakom andra. De ska bara synas i positiva sammanhang. Två sorgliga figurer som styr över snabbt rämnande fögderier. Vill svenskar och stockholmare ha sådana ledare?

Feghet i kärnkraftsfrågan

Schweiz har bestämt sig. Tyskland har bestämt sig. Nu ska de avveckla kärnkraften. Sverige bestämde detsamma för 31 år sedan. Sedan dess har knappt ett vitten skett fast man bestämde att 2010 skulle kärnkraften vara avvecklad.
Istället står vi här med en velig grupp fega politiker som fortfarande varken vågar säga ja eller nej. Man hade chansen - men tog den inte, att bli världsledande på grön utveckling, förnyelsebar energi, omställning till ett hållbart samhälle. Vi kunde ha varit på god väg nu. Men istället sätter det rika Tyskland ner foten, beredda att investera och utveckla. Sverige betalar hellre av på statsskulden.