Vad vilja socialdemokraterna?

Man blir inte glad när man hör Magdalena Andersson. Hon verkar vara en mycket kompetent ekonom och kan säkert sköta Sveriges finanser lika bra som Anders Borg. Men vad vill hon med pengarna?
Utgångspunkten verkar vara att inte ändra på något som regeringen infört - t ex sänkt bolagsskatt och rut och rot "för folk har ju vant sig". Man skulle ju annars kunna tycka att de som inte gillar att betala för andras städning, läxhjälp, bartendrar och nybyggda verandor, kunde vara en potentiell väljargrupp. Men sossarna är inte intresserade av dem.
Socialdemokraterna vill kalla sig framtidspartiet som slogan. Det är ju patetiskt. Politik handlar ju bara om framtiden. Moderaterna vill att framtiden ska handla om ytterligare skattesänkningar (fast det som blir kvar måste räcka att betala alla vård-skola-omsorgsföretag som etablerats). I folkpartiets framtid har vi en kepsfri skola. I KDs framtid är mammorna hemma med barnen. I centerns framtid...ja, har de någon?
Det var ingen tillfällighet att många faktiskt jublade åt Håkan Juholts passionerade tal när han blev partiledare. Han sa vad många ville höra och han sa det med patos. Tyvärr sjabblade han bort sig själv.
Men vad vilja socialdemokraterna idag? De vill vara ett framtidsparti. Kanske något man kan rösta på någon gång i framtiden?

Almedalen - politik i torrdocka

Jag förstår inte varför alla är så lyriska över Löfvens almedalstal. Beror det på att de övrigas också var riktiga sömnpiller? Det var ju bara skåpmat som tuggades om.
Att jobben är viktigast har vi ju förstått och det var ju bra att Löfven nämnde klimatet. Nyheten var väl i så fall den innovationsmiljard han utlovade för klimatinnovation. En sådan finns ju redan, alliansen lanserade en sådan om det var förra mandatperioden. Inte mycket har hänt förstås. Företagen verkar ha vant sig vid att det är skattepengar som ska stå för risken i riskkapitalbolagen.
Och inte ett ord om socialförsäkringarna och vinst i välfärden.
Den fördel Löfven har framför Reinfeldt är att han vet vad han talar om när det gäller jobb och företagande. Reinfeldt har ju aldrig haft en riktig anställning (möjligtvis sommarjobb). Men ingen av dem är passionerad.
Det är ändå det som till sist lyfter politiken. Det behövs en Schyman, en Palme, ja t  o m Björklund när han talar om skolan. Man behöver inte hålla med dessa, men man blir berörd.
Tyvärr hade också Jonas Sjöstedt tonat ned det patos han visade i riksdagsdebatten. Visst sa han rätt saker, men det hördes inte riktigt.
Lite mer glöd kan man förvänta sig trots att det bara är mellanvalsår.

Om vi åtminstone slutar hyckla

Mubarak är en bra vän, säger förre amerikanske vicepresidenten Dick Cheney och förre brittiske premiärministern Tony Blair. Han är modig och god är andra omdömen från dessa två. Och det är klart att de omhuldar en person som hjälpt till att hålla status quo i Mellanösternkonflikten.
När ska västerländska regimer sluta hyckla? Håll åtminstone tyst om att demokrati óch mänskliga rättigheter är viktigt, när ni hela tiden stöder diktaturer som Pakistan, Saudiarabien, Jordanien, Tunisen m fl. Själva exporterar vi ju vapen till dem, så det patos som somliga ministrar lägger på demokrati och mänskliga rättigheter, väger inte särskilt tungt när det kommer till kritan. Och mänskliga rättigheter slutade vi ju bry oss om så snart vi kom med i "kriget mot terrorismen".
Och nu har vi ju inte ens en egen utrikespolitik utan talar i nattmössan i takt med EU. Möjligtvis har vi en egen utrikesminister, om man säger så.

Göran Perssons fel att ingen duger

Namndiskussionen för nästa ledare inom socialdemokraterna fortsätter utan att man kommer någonstans. Ingen kandidat verkar duga. Och när folk börjar ropa efter Göran Persson igen börjar man verkligen fatta vilken kris partiet befinner sig i.
Dessutom är krisen till stor del Göran Perssons fel. Han var en typisk underdog. Rädd att någon skulle vara bätte än han och utmana honom om makten. Därför omgav han sig med folk som mest var jasägare, utan egna starka personligheter. Ett antal ganska menlösa män och kvinnor han patriarkalt kunde klappa på huvudet.
Det fanns ett undantag, en kvinna med ett tydligt patos för politiken; Anna Lindh. Så Persson hade en kronprinsessa. Det är hemskt att tänka sig att en psyksjuk man har ändrat Sveriges historia. För hade Anna Lindh fått ta över hade nog regeringsmakten inte legat där den ligger nu. Och Sverige kunde ha varit ett människovänligare samhälle.